Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ishockey - Utrustning, av redaktör Gustaf (Lulle) Johansson - Spelets teknik, av Gustaf Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISHOCKEY
Bild 5. Från en av Canadas matcher vid OS i
S:t Moritz 1928. Längst t. h. ser man en klubba,
som en utanför bilden varande spelare sträcker
ut för att ta pucken ifrån den puckförande
kanadensaren. Bilden visar även tydligt hur
ishockeyklubban skall hållas..
den för klacken och sulan. De vanliga
ishockeyskridskorna (för utespelare) äro betydligt
högre än t. ex. bandyskridskor. Avsikten
härmed är, att sulan ej skall ta i isen vid
kurvtagning och att göra spelaren mera rörlig.
Skenan är av denna orsak rundare — avslipad
fram- och baktill — och ej försedd med
naggar i spetsen. En ishockeyspelare tar nämligen
ej fart genom att springa på spetsarna utan
genom kurvtagning eller »avtramp» med hela
foten. Skorna äro av stadigt läder och
tå-hättan hård.
Klubborna.
Klubbans skaft får ej vara mer än 137 cm
långt och dess blad 38 cm. Bredden får ej
överstiga 7,75 cm med undantag för målvaktens
klubba, som får ha en bredd av 9 cm.
Klubborna tillverkas med 10 olika vinklar mellan
skaft och blad, numrerade 1—10. En spelare,
som åker upprätt, använder i regel klubbor
med vinklarna 6—8, medan en, som åker mera
framåtböjd, använder 4—5.
Det finns tre olika typer av klubbor:
vänster- och högerklubbor samt neutrala. Den
spelare, som vid fattningen har vänster hand
underst, använder vänsterklubba, den, som har
höger hand underst, högerklubba.
Vänsterklubban har en liten urtagning på vänster
sida av bladet, högerklubban på höger sida.
Den neutrala, som kommit i bruk först på de
senaste åren, saknar helt urtagning och
användes av såväl höger- som vänsterspelare.
Klubban lindas över hela bladet med
isoleringsband, dels för att pucken skall »suga»
sig bättre fast vid bladet, dels för att klubban
skall bli starkare.
En bra ishockeyklubba skall vara lätt, styv
och dock smidig. Ju lättare klubban är, desto
bättre kan man föra den, ju styvare den är,
desto bättre och precisare kan man skjuta,
och ju smidigare den är, desto lättare är det
att behandla pucken.
Målvaktens klubba lindas kraftigt med
isoleringsband. En ej lindad klubba skulle spricka,
när den träffades av ett hårt skott.
SPELETS TEKNIK.
Ishockeysporten fordrar av sina
utövare stor skicklighet på skridskorna samt
framför allt smidighet och balans. Man
rör sig på små ytor, och det gäller att
utnyttja dessa och undgå attackerande
motspelare.
Snabbhet är alltså icke tillräcklig för en
ishockeyspelare. Han måste därjämte ha en
konståkares balans och framför allt behärska
skärombyten, kast och vändningar.
Ishockeyspelaren åker med böjda, sviktande knän och
för den fria foten så tätt efter isen som
möjligt, varigenom skridskons isättning blir
mjukare. Starten får aldrig ske med hjälp av
skridskospetsarna utan med två till tre korta,
springande skär efter avspark med hela foten.
Puckföring.
Ishockeyklubban skall alltid hållas med
båda händerna. Håller man den med
endast en hand, förlorar man lätt pucken,
när motståndaren attackerar. En
vänsterspelare har vänster hand underst på
klubban, en högerspelare höger.
Pucken föres med små slag eller
snarare dragningar — man skulle kunna säga
smekningar — fram och tillbaka i sidled,
under det den puckförande rusar fram
över isen. Ju kortare dessa dragningar
från höger till vänster och tillbaka äro,
desto effektivare och mer irriterande äro
de för motståndaren. Man måste kunna
föra pucken på detta sätt rent
automatiskt. Blicken behöver då ej vara fästad
på pucken, utan man kan inrikta sig på
motståndarna för att se om luckor uppstå,
i vilka man kan smita igenom.
325
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
