Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien, av Nedo Nadi, Raniero Niccolai och professor emeritus Martin P:n Nilsson - Äldre tiders idrott - Modern sport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
högadelns söner — ej ungdomen ur
folkens breda lager — och att, på ett
undantag när, inga försök gjordes att omsätta
teorierna i praktik.
Undantaget utgjordes av en av Vittorino da
Feltre (1378—1446) grundad skola, Casa giocosa,
i Mantua, där ungdomen enligt den samtida
författaren Francesco Prendilacquas
vittnesbörd »dagligen övade ritt, spjutkastning,
brottning och fäktning samt tävlade i bågskytte,
bollspel och löpning».
De italienska humanisterna kunna
emellertid tillskrivas förtjänsten av att
den grekiska idrotten åter drogs fram ur
glömskan. Deras idéer upptogos i andra
länder och framkallade där i slutet av
1700-talet en kroppsövningarnas
renässans.
Rid- och fäktkonsten skapades i renässansens
Italien.
Den moderna fäktkonstens vagga har
stått i Italien, och den moderna italienska
skolan, som ej har någon förbindelse med
den gamla romerska, finner man till sin
typ fullt utbildad redan på 1400-talet
(-^-Fäktning, sp. 512).
Under 1500- och 1600-talen lades i de
italienska ridakademierna, av vilka den
första inrättades under första hälften av
1500-talet i Neapel av Federico Grisone,
grunden för den moderna ridkonsten
(->-Ridning). Från Italien anträdde
samtidigt en ny form av ryttarsport,
->karu-sellen, sitt segertåg över Europa. Den
italienska akrobatiken, som i den i
Frankrike verkande Angelico Tuccaro hade sin
främste representant (->Gymnastik, bild
4), stod vid samma tid i sitt flor.
Modern sport.
Trots landets rika idrottsliga
traditioner är den moderna sporten i Italien av
jämförelsevis ungt datum och har med
några få undantag, främst fäktning och
ridning, ingen anknytning till forna tiders
idrott. I några fall har man försökt att
väcka gamla idrottsformer till nytt liv,
t. ex. medeltida fotboll och palio, men
dessa försök ha, hur lyckade som
rekonstruktioner de än varit, icke kunnat ge
upphov till någon modern idrott med
nationell särprägel.
När modern sport från utlandet
infördes till Italien under de sista årtiondena
på 1800-talet och i början av 1900-talet,
var det egentligen endast cykel-, motor
-och kapplöpningssport, som redan från
början omfattades med större intresse
från allmänhetens sida. Först från
omkring 1910 började sporten vinna terräng,
och på 1920-talet kom det stora
genombrottet, som medförde, att Italien blev
en av Europas mångsidigaste och mest
framgångsrika idrottsliga stormakter.
Kontinentens ledande fotbollsland.
Modern fotboll började spelas i Turin
1887 och i Genua och Milano i början av
1890-talet. Är 1898 bildades det italienska
fotbollsförbundet, Federazione Italiana
Giuoco del Calcio, och samma år
anordnades det första mästerskapet. Riktig
fart tog den italienska fotbollen dock
först på 1920-talet. Spelstyrkan steg,
icke minst genom import av förstklassiga
spelare av italiensk härstamning från
Sydamerika, och professionalismen
legaliserades genom slopande av alla
amatörbestämmelser.
På 1930-talet kommo de stora
framgångarna. Det italienska landslaget, som
i V. Pozzo haft en skicklig ledare, vann
VM 1934 och 38. Även vid OS 1936
segrade Italien, som representerades av
ett studentlag. Genom dessa framgångar
blev Italien jämte England världens
ledande fotbollsnation, och landskamperna
mellan dem ha också varit mycket jämna.
På hemmaplan har Italien spelat oavgjort
med England: 1—1 (1933) och 2—2 (1939), men
led ett, ehuru knappt, nederlag med 2—3 i
London (1934). Mot Sverige har Italien spelat 3
gånger. Vid OS i Stockholm 1912, då
italienarna gjorde sin debut vid en större
internationell turnering, besegrades Sverige
oväntat med 1—0 i »tröstturneringen». Senare har
Italien spelat oavgjort med 2—2 (1924) och
förlorat med 3—5 (1926).
Sammanlagt har Italien till 1 maj 1941 spelat
156 landskamper, av vilka 85 vunnits, 34
förlorats och 37 blivit oavgjorda. Målkvoten är
345—233.
Den italienska fotbollen, som tidigare
främst karakteriserades av snabbhet och
energi, står numera både tekniskt och
taktiskt på en mycket hög nivå. Stilen
376 382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
