Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Långdistanslöpning - Historik - Modern långdistanslöpning, av redaktör Sven Lindhagen - Teknik och taktik, av idrottsinstruktör Gösta Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pl. 1. LÅNGDISTANSLÖPNING
bàsta resultat i vårens första
ban-lopp efter att under
terränglöp-ningssäsongen huvudsakligen ha
löpt på mjukt underlag. Den hårda
träningen på landsväg och
kol-stybbsbana tog icke endast bort
spänsten utan förorsakade även
många ben- och senskador samt
muskelbristningar.
En ny, nordisk löparskola.
Under 1930-talet kommo
experterna såväl i Finland som
i Sverige underfund med nya
träningsmetoder, som gåvo
bättre resultat. Snabba
promenader, daglig gymnastik
samt löpning i lättare terräng
på mjuka stigar och ängar
samt gräsmattor spelade
största rollen.
Finnarna L. Lehtinen, V. Isohollo,
T. Mäki, K. Pekuri och V.
Tuominen blevo de främsta
representanterna för denna nya träningsmetod,
som senare ytterligare utvecklades
av den svenske tränaren G. Holmér.
Ären omkring 1940 fick Sverige
fram ett stort antal löpare av hög klass, främst
H. Kälarne, G. Hägg, Arne Andersson, B.
Hellström, Lars Nilsson, T. Tillman, G. östbrink,
Gösta Pettersson och K. E. Larsson. De
resultat, som nåtts av de främsta finnarna och
svenskarna — vida bättre än Nurmis som oslagbara
ansedda resultat — visa, att
långdistanslöp-ningen nu (1942) är inne i ett helt nytt skede,
där kombinationen spänst-uthållighet är det
viktigaste och där all sannolikhet talar för att
samtliga världsrekord komma att bli avsevärt
förbättrade. Sålunda sänkte G. Hägg, vilken
genom härdande skogsarbete skaffat sig en
utomordentligt god allmän kondition men försmår
gymnastik och massage, sommaren 1942 med
stor tidsmarginal världsrekordet på 4 sträckor.
Föga konkurrens från övriga länder.
De nordiska länderna ha fr. o. m. 1912
dominerat långdistanslöpningen.
Endast enstaka löpare från andra länder ha
förmått konkurrera, främst de förut nämnda
fransmännen J. Bouin och J. Guillemot samt
senare deras landsmän R. Rochard, J. Lalanne
och G. Gaillot, vidare polackerna J.
Kuso-cinski och J. Noji, amerikanen R. Hill,
japanen K. Murakoso, tysken M. Syring,
ungrarna A. Csaplar, J. Kelen och J. Szilagyi samt
— på de »överlånga» distanserna — J. Zabala
och J. Ribas, Argentina, samt P. Ibarra,
Brasilien. Sedan 1941 har G. Rice, USA, på de
kortare långdistanserna nått resultat fullt i
klass med de bästa svenskars och finnars. s. l.
Bild 2. De tre pristagarna på 10 000 m vid OS 1938. Den
ledande, Askola, visar riktig fotställning momentet innan
fotbladet når mark. Hos Salminen (i mitten) och Isohollo
ser man hur nära marken hälen befinner sig, då trycket
på foten är som störst. Observera att hälen icke vilar på
marken.
TEKNIK OCH TAKTIK.
En långdistanslöpare måste sträva efter
att löpa lätt och ekonomiskt, d. v. s. att
utvinna största möjliga effekt genom
minsta möjliga ansträngning.
Fötternas, benens och höfternas arbete.
Effektiviteten i bensträckningen —
frånskjutningen — är utslagsgivande för
stegets längd och hastighet. Fötterna
skola föras rakt framåt i löpriktningen
med tårna pekande framåt, icke utåt.
Marktagningen sker med hela fotbladet
och med hälen obetydligt över marken.
Frånskjutningen sker genom att löparen
går högt upp på tå. Vid frampendlingen
böjes benet i knäleden så mycket, att
hälen kommer något högre än knäet.
Under frampendlingen skall knäet föras
framåt—inåt, varigenom höfternas arbete
påverkas i rätt riktning.
Benet pendlas med obetydligt
förändrad knävinkel så långt framåt, att
löparen får tid att ge lårbenet en motsatt
rörelseriktning (nedåt—bakåt), innan
fotbladet når marken.
193
7—NFS. V
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
