Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Längdhopp med anlopp - Historik, av professor Martin P:n Nilsson, redaktör Rune Carlsson och redaktör Sven Lindhagen - Tävlingsregler, av Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNGDHOPP MED ANLOPP
och det bästa av samtliga sex räknades som
slutresultat. »Om någon deltagare ramlar bakåt
eller stiger tillbaka efter hoppet eller
överskrider anloppslinjen med någon fot eller på sådant
sätt passerar vid sidan av anloppslinjen, att han
trampar förbi denna, skall hoppet icke mätas,
men det skall räknas som ett hopp.» Senare
infördes emellertid bestämmelsen, att hopp, där
deltagaren föll eller trampade bakåt, mättes
från den bakersta punkt, som han berörde. I
de första reglerna bestämdes även, att
anloppslinjen skulle vara av trä. Till att börja
med användes en smal träribba, som hopparna
ej torde ha fått trampa på i upphoppet, men
denna ersattes senare av en bredare
upphopps-planka, från vilken avstamp togs. I Norden
förekom ännu i början av 1890-talet att hoppet
gjordes över ett på marken utspänt skynke.
Under de första åren nåddes vid engelska
mästerskapen icke över 6 m. Den förste, som
erkändes som rekordinnehavare, var A. C.
Tos-wel, Oxford, som 1868 nådde 640 cm.
Sjumetersgränsen nåddes tack vare snabbare
anlopp.
Cambridgestudenten E. J. Davis var den
förste, som insåg anloppshastighetens betydelse.
År 1874 nådde han 697,2 cm, men detta resultat
överträffades s. å. av irländaren J. Lane med
ett hopp på 704,8 cm.
Längdhopp upptogs från början (1876) på
programmet för mästerskapen i USA, men först i
början av 1880-talet kommo J. S. Voorhees och
M. W. Ford i närheten av 7 m-strecket.
Irländaren 0’Connor införde »saxstilen».
Amerikanerna A. C. Kraenzlein och M.
Prinstein voro i slutet av 1890-talet
världens första längdhoppare, som
regelbundet höllo sig omkring 720—730 cm.
Irländaren P. 0’Connor, den siste i en lång
rad utmärkta irländska hoppare, satte
1901 världsrekord med 761,3 cm, vilket
stod i 20 år. 0’Connor var, i motsats
till ovannämnda amerikaner, ej särskilt
snabb i anloppet, men han utformade
hopptekniken och införde »saxstilen»,
d. v. s. löpsteg i luften.
De hoppare, som sedermera överträffat
0’Connors resultat, ha i allmänhet varit denne
överlägsna i snabbhet. I regel ha »färgade»
hoppare dominerat, dels negrerna S. Butler,
De Hart Hubbard, E. O. Gourdin, J. Owens och
E. Peacock, USA, samt S. Cator, Haiti, dels en
rad japaner, främst C. Nambu och N. Tajima.
Europas längdhoppare ha sedan början av
1900-talet i regel varit underlägsna USA:s och
senare även Japans. Tyskland har vanligen
varit bäst i Europa, och av dess många goda
hoppare, som alla haft sin styrka i ett snabbt
anlopp, må främst nämnas E. Köchermann, L.
Bild 3. Stående längdhopp utan halterer.
Bilden tyder på att tävlingar i stående längdhopp
förekommo under antiken, ehuru ingenting är
känt om dylika tävlingar. Efter en vasbild från
omkring 400 f. Kr.
Long och W. Leichum. De bästa på
kontinenten, näst tyskarna, ha varit italienaren A.
Maf-fei och fransmannen R. Paul.
Sverige framgångsrikast i Norden.
Längdhopp har tidvis varit en stark
svensk gren. Sålunda blev G. Åberg
bronsmedaljör vid OS 1912, och vid OS
1920 vunno W. Pettersson (sedermera
Björneman) och E. Abrahamsson guld-,
resp. bronsmedaljerna. Senare ha O.
Hallberg, Erie Svensson och Å. Stenqvist
varit av högsta europeiska klass.
Norge har haft många goda hoppare, främst
F. Bie, O. Rustad, O. Frogner, E. Aastad, S.
Hansen, den mångsidige C. Hoff och O. Berg,
medan Finland blott haft ett fåtal hoppare av
klass, av vilka V. Tuulos och M. Topelius
(sedermera Tolamo) varit de bästa. Danmark har
däremot aldrig haft några goda längdhoppare.
fi. C-n; S. L.
Tävlingsregler.
Anloppsbanan får ej ha större lutning än 10
cm på 100 m. Nedslagsgropen, som bör vara
9 m lång och 2,75 m bred, skall ligga i samma
plan som anloppsbanan, vars längd är
obegränsad. Anloppsmärken få utsättas, men
användning av vikter eller handtag (även av kork) är
förbjuden. Upphoppsplankan, som skall vara
nedgrävd och fastgjord i jämnhöjd med marken,
skall vara vitmålad, 20 cm bred, 10 cm tjock
samt minst 120 cm lång. På andra sidan
plankan från anloppssidan räknat skola de 10 cm,
som ligga närmast plankan, beströs med mjuk
jord eller fuktad sand till en höjd av 6 mm
över upphoppsplankan, så att övertramp kan
fastställas.
225
8—NFS. V
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
