Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sullivan, James E. - Sullivan, John L. - Sullivantrofén - Sumo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SULL1V AN, JOHN
piska kommitté var han sekreterare fr. o. m. 1906.
Vid Internationella Idrottsförbundets stiftande
i Berlin 1913 blev Sullivan styrelsemedlem och
ordförande i regelkommittén. Han var
dessutom den amerikanska skolidrottens mest
verksamme ledare. Fr. o. m. 1887 och till sin
bortgång bevistade han som ledare eller
funktionär samtliga amerikanska mästerskap i fri idrott.
Sullivan, som tidigare varit sportjournalist,
utgav senare ett par sporttidskrifter samt var
1892 en av grundarna av The American Sports
Publishing Company, New York, som utgivit de
berömda ->-Spalding-kalendrarna och
instruktionsböckerna. Han var till sin död företagets
direktör och själv redaktör för Spalding’s
Offi-cial Athletic Annual samt andra handböcker i
fri idrott. — Sullivan har även skrivit böcker
om Olympiska Spelen i S:t Louis, Aten, London
och Stockholm. P. B.
Sullivan [sa’livan], John L.,
amerikansk yrkesboxare (1858—1918), var den
förste tungviktsmästaren enligt de
moderna reglerna och torde jämte Jack
Dempsey vara den hittills mest populäre
och omtalade av alla amerikanska boxare.
Sullivan, som började boxas vid 16 års ålder,
var redan som 19-åring en av Nya Englands
bästa tungviktare och fick på grund av sin
styrka och präktiga kroppsbyggnad
smeknamnet »The Boston strong boy». Efter en rad
k. o.-segrar vann Sullivan VM 7 febr. 1882 i
Mississippi City genom seger över Paddy Ryan
på k. o. i 9. ronden. Matchen utkämpades utan
handskar, »bare knuckles». Med ett par
undantag använde Sullivan sedan alltid handskar.
Bland Sullivans många övriga matcher må
nämnas de om VM mot engelsmannen Charley
Mitchell i Chantilly, Frankrike, 10 mars 1888, då
Sullivan vann i 39. ronden, och mot amerikanen
Jake Kilrain i Richburg, Mississippi, 8 juli 1889.
Den senare vanns av Sullivan på k. o. i 75.
ronden efter 2t och 16m. Boxarna kämpade med
bara händerna, och matchen var den sista stora
i tungvikt enligt London Prize Ring’s regler.
Gaget var 20 000 dollar i form av insatser på
10 000 dollar från de bägge boxarna.
Världsmästerskapet övergick den 7 sept. 1892 till
James J. Corbett, då denne i New Orleans vann
på k. o. i 21. ronden. Gaget till segraren var
25 000 dollar. Efter detta nederlag boxades »The
Boston strong boy» endast i
uppvisningsmatcher, tills han 1896 slöt sin karriär med en »no
decision»-match mot Tom Sharkey.
John L. Sullivan vägde i högform 90—91 kg
och var 181 cm lång samt vann praktiskt taget
alla sina matcher på knockout. Han förde ett
ganska bohemartat liv men blev på äldre
dagar absolutist. Sedan han slutat som boxare,
var han i flera år skådespelare i
»vaudeville»-pjäser.
Som ung var Sullivan god
allroundidrotts-man. En romantiserad skildring om Sullivan
har utgivits av F. Mc Lean (sv. övers. 1922),
och hans liv har även blivit föremål för
filmframställning. — Sullivan är avbildad i art.
Boxning, sp. 999 och pl. 2. P. B.
Sullivantrofén, eg. James E. Sullivan
Memorial Trophy, utdelas sedan 1930
årligen till den idrottsman i USA, som
»genom sitt tävlande, sitt exempel och sitt
inflytande som amatör och människa har
gjort mest under året för befordrandet av
verkligt sportsmanship». Den kan endast
vinnas en gång av
samme man.
Priset består av en
omkring 35 cm hög
statyett, på vars sockel
den s. k.
Sullivanmedal-jen — till minne av
amerikanska
idrottsförbundets forne ordf. —
är fastsatt. Juryn, som
utser vinnaren, består
av 600 av USA:s
främsta idrottsledare och
-journalister.
Vinnare ha varit: 1930
R. T. Jones j:r (golf),
1931 B. E. Berlinger
(mångkamp), 1932 J. A
Bausch (mångkamp),
1933 G. Cunningham
(medeldistanslöpning),
1934 W. R. Bonthron (medeldistanslöpning), 1935
W. Lawson Little (golf), 1936 G. Morris
(mångkamp), 1937 J. D. Budge (tennis), 1938 D. R.
Lash (långdistanslöpning), 1939 J. W. Burk
(rodd), 1940 G. Rice (långdistanslöpning), 1941
L. McMitchell (medeldistanslöpning), 1942 C.
Warmerdam (stavhopp), 1943 G. Dodds
(medeldistanslöpning), 1944 Ann Curtis (simning), 1945
A. Blanchard (american football). S. L.
Sumo, en form av brottning, som sedan
urminnes tider förekommit i Japan, har
en starkt religiös prägel och kan
betraktas som nationalsporten framför andra,
trots att den har ganska få utövare.
Tävlingarna i sumo, som ej sällan bevistas av
kejsaren, ha ofta karaktären av nationella
fester. Brottarna inviga sig till den »heliga»
kampen genom fastställda ceremonier, såsom
mun-sköljningar, utströende av salt på arenan m. fi.
riter av renande och helgande innebörd. Själva
kampen avgöres i en enda rond, och domsluten
ge sällan anledning till protest, då en brottare
är klart besegrad, så snart han med någon
kroppsdel befinner sig utom ringen — en
rundel inom arenan med en diameter av endast
15 fot — eller berör marken innanför denna
med någon annan del än med fötterna.
Omkring 200 olika grepp och tricks äro tillåtna.
711
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
