Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Travsport, av redaktör Sten Sandberg - Hästmaterielet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T RAV SPORT
ojämförligt största delen ur denna avel,
vilken vad varmbloden beträffar
omfattar tre raser: den amerikanska, den ryska
(eller orlovtravåren) och den
anglo-normandiska travaren.
Den amerikanska travaren.
Av de varmblodiga travhästarna är den
amerikanska yngst men utan jämförelse
den som haft de största framgångarna och
den största betydelsen för travsportens
utveckling.
Aveln kan föras tillbaka till den 1788
importerade engelska fullblodshingsten
»Messen-ger», vilkens sonson »Abdallah» infördes som
nummer 1 i den amerikanska travstamboken.
»Abdallah I» tillfördes 1848 stoet »Charles Kent
mare», en utmärkt körhäst med framträdande
travegenskaper, och resultatet blev 1849
hingsten »Hambletonian 10», vilken utan
överdrift kan betecknas som »alla travares fader»
(-^-Hambletonian och ->-Hästen, sp. 136—37).
Den inhemska svenska travaraveln på
amerikanska blodlinjer är av ungt datum
men står numera på en till både kvantitet
och kvalitet mycket hög nivå. Ännu vid
mitten av 1930-talet rådde en viss brist
på travhästar, men numera har man
närmast att räkna med ett överskott, och
svensk travsport förfogar över en rad
högklassiga hingstar, representerande alla
i Amerika tongivande blodlinjer.
Den svenska aveln, som på senare år
nått en ledande ställning i Europa, äger
även en stor uppsättning moderna och
högklassiga moderston.
Genom en avel, som ganska hänsynslöst tog
sikte enbart på högsta möjliga fartprestation,
uppträdde den varmblodiga travaren länge med
grova exteriöra defekter. I detta avseende har
emellertid under senare år en klar förbättring
kommit till stånd, och bl. a. ha i Sverige sju
travaravelshingstar ansetts värda att premieras
med A: »Red Bon» och »Sandy Flash» (båda
numera döda) samt »Sir Walter Scott», »Encore»,
»Calumet Castle», »Chilton» och »Pinero». Med
denna till det bättre förändrade exteriör bör
också i Sverige den varmblodiga travaren nu
vara mogen att få sin betydelse som
brukshäst prövad.
Den ryska travaren.
Den ryska travarrasen (->-Hästen, sp.
136) räknar som stamfader den 1784 födda
»Bars», en stark och korrekt byggd hingst,
som i förhållande till sin tyngd hade en
mycket lätt och effektiv travaktion.
Representanter för denna travarras —
även kallade orlovtravare — behärskade
under mitten och slutet av 1800-talet helt
den europeiska travsporten. Det var
emellertid långt ifrån de bästa hästarna,
som hade exporterats, och då den
amerikanska travaren började uppträda även i
Europa, sjönk orlovaren snabbt i
betydelse. Amerikanaren fick t. o. m. insteg
i Ryssland, där han med viss framgång
korsades med den ryska rasen.
Efter en tillbakagång till följd av första
världskriget arbetade den ryska
travsporten — isolerad från övriga länder — på
att renodla sin ras och torde vid tiden för
andra världskrigets utbrott åter ha stått
i nivå med amerikanarna. Orlovtravaren
har även haft betydelse för svensk
travsport, och hästar som »Sapros» och
»Byt-schok» dominerade tävlingarna kring
sekelskiftet samt ha sedan lämnat spår
efter sig i aveln.
Den anglo-normandiska travaren.
Den anglo-normandiska travarens
stamfader är hingsten »Fuschia». Rasen,
som är en blandning av engelskt fullblod,
normandiskt halvblod samt
norfolk-tra-vare, är otvivelaktigt av hög klass men
har under senare år t. o. m. i
moderlandet Frankrike fått stå tillbaka för den
amerikanska travaren.
Den nordsvenska hästen.
Travtävlingar arrangeras i Sverige och
Norge även för kallblodiga hästar. I
Sverige dominerar den nordsvenska
hästen, som har sitt ursprung i vår inhemska
lanthäst (->Hästen, sp. 137).
Den nordsvenska rasen har en viss
naturlig travförmåga, som utvecklades vid
travtävlingar långt innan löpningar för
varmblodiga travare tagit fastare form i
vårt land. Den är emellertid icke en
speciell sporthäst men har som brukshäst
visat sig ovärderlig för i första hand
skogs- och jordbruksarbetet. Vid sidan
av rörlighet och härdighet fordrar detta
emellertid en viss tyngd, som givetvis
måste inverka oförmånligt på snabbheten.
En tendens till ren sportavel på
bekostnad av bruksdugligheten har gjort
1001
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
