Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Noreen, Adolf. Två olika slags frågesatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satsdel (resp. faktor i omdömet), tillsvidare antydd genom
ett “interrogativt pronomen“, och som af svaret kräfver
satsens supplering genom angifvande af pronominets
expressiva värde i det föreliggande fallet. Här är alltså frågan
pronominell, svaret däremot expressivt, t. ex. Hvad heter han?
(Pettersson.) När kommer han? (I morgon.) Hur mår han?
(Bra.) Som synes, utgöres det specifika uttrycksmedlet af
ett i satsens början placeradt — detta på grund af att det
representerar det psykologiskt viktigaste begreppet (jfr ofvan)
— frågeord (Hvad, Här, Hur o. d.) samt omvänd ordföljd.
Undantagsvis kan man dock använda rak ordföljd och då
sluta satsen med ett tvärt afbrott, utfyllande pausen med
frågande minspel eller åtbörder, t. ex. Han heter ...? Han
kom i ...? Frågetonen kan i en kvestion krympa hop så,
att hela den stigande modulationen förlägges till frågeordet,
om nämligen detta uttalas med emfas. Annars tillkommer
den äfven i detta slags frågor hela satsen. Det är sålunda
åtminstone för svenskan fullkomligt främmande, hvad Sweet
(I, 174) uppger gälla för engelskan, nämligen att “special
interrogative sentences [d. v. s. kvestioner] are distinguished
from general interrogative sentences [d. v. s. rogationer] by
being uttered with a falling tone“ och med stigande ton
endast då, när den talande önskar få svaret upprepadt.
Kvestionen är på sätt och vis i ännu högre grad en
fråga än rogationen, enär den förra frågeformen ännu
skarpare framhäfver den okunnighet hos frågaren, som ju utgör
yttersta grunden till allt frågande. Frågan måste nämligen
enligt min mening definieras på följande sätt: en af —
verklig eller (såsom t. ex. vid kateketisk undervisning) fingerad
— okunnighet föranledd uppmaning till åhöraren att meddela
upplysning om, hvad han i saken vet, anser, föreslår eller
befaller[1].
Såsom ett tredje, med de nyssnämda båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
