Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
KUBEN G-.SON BERG.
De irrationella alexandrinerna äro emellertid ej ensamma
om makten. Det finns även rationella, och som exempel på
dem väljer jag en annan rad ur "Ninon de Lenclos". Henry
B^aumanoir utropar i tredje aktens åttonde scen:
Jasmée de Vevaulaine? den himmelskt skära väfnad
Af dygd, finesse och grace, som solbestänkt min lefnad!
Den raden är verkligen Msex jamber". Absolut.
Visserligen skulle man annars inte vilja tillmäta sista stavelsen
i ’solbestänkt’ starkton, men med det patos, som här
utmärker den unge mannen, måste jag anse att den har ovanligt
eftertryck. Vad gör nu denna alexandrin för intryck?
Otvivelaktigt gör den intryck av att vara ovanlig; trots sin
schematism förefaller den väl närmast irrationell. Ty dylika
alexandriner äro minsann ganska sällsynta1 — utom i metrikerna.
Hur mycket mera typisk förefaller inte denna rad:
Om irrande och kall din blick i öknar far
där man får nöjfc sig med bara fem höjningar. Inför ett
dylikt perspektiv, att de rationella verserna förefalla onormala
och de irrationella normala, har man ju någon anledning till
stilla betraktelser över versschema och praxis.
Nu invänder kanske någon: jag tror er inte, min lisrre,
förrän ni statistiskt bevisar, att de irrationella typerna ha
övervikten. Jag svarar att en liten statistik kan jag slå till
tjänst med, men någon mera omfattande anser jag obelövlig.
I första sången av "Atis och Camilla" ha vi rationela
verser endast i raderna n:o 3, 10, 18, 29 och 30 av de fft-sta 30
raderna. Beckman anmärker (Grunddragen2, sid. 66, not 2)
1 Jag vill anföra en annan, fr&n Leopolds "Virginia*:
Hans hat mot mig var långt ifrån allena
Den fria Romarns. Nej: det var rivalens ock,
Till fölkets gunst, till namn, till Dig, till allt — och dock.
Även denna sista rad gör absolut intryck av Att vara ett
undantag och är ju såtillvida irrationell att den inte lar någon
enstaka mittcesur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
