Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Repertoir och pressuttalanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iler maskering. Andra, verkligt kostliga typer äro
Thorsten Wahlström och Sigge Johansson i
bondeskepnad samt Erik Berntsson som dräng, Alf
Kjell-strand som sol och värman. Svea Ehnelund är ny
men har ett tilltalande framträdande.
Vi finna också i goda roller de sedan tidigare
kända Eleisa Wennberg och Elin Kjellberg.
Sällskapet spelar ju bara lördagar och söndagar,
kallar sig amatörer, en sig som åtminstone delvis är
oegentlig, då de flesta deltagarna genom mångårig
scenvana, och blick för den folkliga publikens smak,
blivit nog utbildade, om de ville, med framgång
framträda på de stora teatrarnas scener, särskilt om
det gäller revy- och lustspelsgenren.
”Karl-Tokiga Amalia” är ett genomgående
trevligt och roligt stycke, som utlöser den ena
skrattsalvan efter den andra. Mäter sig med det bästa i
folk-lustspelsstil som framförts på Lilla Teatern. Utmärkt
iscensatt av Hacon Bengtsson, en flott
fonddekoration av Philip Olsson. Kanske ett av de bäst
genomförda och roligaste vi sett hos Spårvägsamatörerna.
Ny Tid:
F. d. Spårvägsamatörerna visar sig åter i sin
gamla lokal D-sa!en. 1 lördags hade dessa
ama^örartis-ter sålunda premiär på nämnda lustspel.
Man vill gärna tro, att f. d. Spårvägsamatörerna
har framtiden för sig. De hade lämnat åtsido de
vulgära regiknep som man allt för ofta får äcklas
åt i det slagets revyer, röda byxor,
avklädnings-scener o. d. som är avsett att verka humoristiskt,
men sannerligen verkar på det rakt motsatta hållet.
I stället för detta fick man se ett spel, som
visserligen talade om att de agerande var amatörer men
samtidigt vittnade om att de var bra amatörer. Skall
vi nämna någon särskild, skulle det vara Maj
Gustafsson i titelrollen.
F. d. Spårvägsamatörerna har tydligen tagit ett
steg i rätt riktning för att höja och populärisera
detta slags scenkonst.
Föreställningarna äger rum varje lördag och
söndag tillsvidare. Gå dit.
Ny Tid om ”Rackareungen”:
”Det var ”spikat” i går kväll hos f. d.
Spårvägsamatörerna, som gåvo premiär på lustspelet
”Rackareungen”, hopkoket av Ossiander. Om
skrattsalvor kunna garantera succés, bör denna vara given.
Tv man skrattade så gott som från början till slut.
Men så spelades det amatörteater, och publiken vill
därvidlag inte veta av några problemdramer, vi’ket
Svea Ehnelund talade om i sin inledningskuplett. Det
spelades varken Shakespeare eller Molliere, man
lyckades inte ens imitera Strindberg, trots alla
galenskaper man sökt hitta på. Men så var inte stycket
skrivet för några andra än Kal och Ada, och då så.. .
På scenen sökte man genast från början få upp
tempot, vilket lyckades rätt bra, om man bortser från
det överdrivna gestikulerandet. Av de agerande kan
ingen nämnas före den andre. Maj Gustafsson
spelade raricareunge och Alf Kjellstrand pajas på ett
synnerhgen naturiroget sätt, beväring fanns även,
V"ts kvickheter utan åtskillnad applåderades av
publiken — som var nöjd.”
Minareten om ”Rackareungen”:
”F. d. Spårvägsamatörerna — under ledning av
Nisse & Nisse — har nu upptagit Ossianders roliga
lustspel ”Rackareungen”, utdrygat med några
lustiga mellanspel, ett par sketcher ”Petterson” och ”Den
svåra stunden”.
Den sistnämnda sketchen gäller mannen och
hustruns inför beslutet att uppsäga pigan. Det blir
dramatik. Sketchen ”Petterson” däremot utvecklar
sig till tragik.
Lustspelet ”Rackareungen” är någonting
genomgående roligt, med övervägande komiska och lustiga
situationer, som får publiken i skrattagen,
däremellan lagom blandad med sentimentalitet, men där
saknas inte heller riktigt förtjusande småromantiskt
betonade inpass. Ofta föranledde scenerna och
replikerna applåder inför öppen ridå.
Maj Gustafsson är en förtjusande liten
rackare-unge, som med bravur och gott humör genomför sin
roll. Hon har på kort tid förvärvat sig utmärkt
scenvana. Som major finner sig Nisse Wennberg
tillrätta lika bra som i professorns roll i förra pjäsen.
Nisse Jonsson är van att framträda som charmör
och har här tagit en längre roll, där han får tillfälle
att bättre än tidigare visa sina anlag i genren. Erik
Berntsson och Alf Kjellstrand som resp. kalfaktor
och svärmisk poet, svarade fullgott för det
humoristiska inslaget. Elin Kjellberg och Eleisa Wennberg
äro som på sin mammas gata, den förra som
godmodig hushållerska, den senare som argsint
svägerska. Svea Ehnelund har några mindre, men bra
inlägg. Sigge Johansson och Torsten Wahlström
likaså. Pelle Staaf sköter handklaveret så utmärkt,
att publiken tvingar honom ge det ena extranumret
ef*er det andra.
Philip Olssons dekoration är tilltalande. Hacon
Bengtsson, som står för regin, har också skrivit
några bra kupletter, som ge smak av revy.” (Eran)
Minareten skriver om ”Hur ska de gå för Andersson?”:
”Publiken faktiskt slåss om biljetterna till f. d.
Spårvägsamatörernas nyårsrevy i
Arbetareföreningens D-sal lördags- och söndagskvällar. Men så är
det stans enda revy för tillfället och ett rasande
roligt hopkok av Nisse & Nisse. Ämnet är lokaliserat
till Göteborg och skärgården. Första akten
utspelas i cigarraffären ”Stambuls ros”, där många
underliga typer samlas. Men det blir lördagskväll och
man skall ut i skärgården. Andra akten utspelas
ombord på skärgårdsångaren ”Terrin” och tredje
på Kärleksön i norra skärgården, där det bildas
ria-kenförening. Många bra kupletter bjudes i varje
akt och en mängd roliga kvickheter.
Maj Gustafsson är som alltid käck. Och den mer
allvarliga hemmadotter gör hon med elegans. Eleisa
Wennberg och Elin Kjellberg känner man al’tid igen,
de ha samma tag och väl litet varierande typer, men
de behövas för miljön och framför allt, de sakna
icke spelhumör. Även Svea Ehnelund har en del
goda inlägg.
Mycket utmärkta typer får Nisse Jonsson och Nisse
Wennberg fram ur sina jubilerande hamnarbetare i
hög hatt. resp. Släte Frans och Hese Fredrik. Den
förstnämnda Nisse får här i tillfälle visa, att han
också utmärkt kan uppbära en komisk roll Och
även som fiskare Kreschansson gör han en bra
het-hetstyp. Och Nis=e W. gör en flott och rolig
rackar-unge. Nakenbadande Sigge Johansson är som alltid
bra, vare sig han är grosshandlare Finman eller
lärarinnan Rosalia Sellman.
Synnerligen rolig är Torsten Wahlström som gast,
en utomordentligt rolig tvo. Detsamma gäller Erik
Berntsson som kaoten. Pelle Staaf är ett trevligt
inslag, inte minst då han drar fram dragspelet och
sjunger sina kuoletter.
Dekorationerna äro lvckade och i sista akten
förtjusande vackra. För dessa står Philip Olsson.
Kupletterna ha tillverkats av Nisse & Nisse samt Hacon
Bengtsson.
Genomgående bra och rolig revy.”
Minareten om represen å ”Inga sura miner”:
"Spårvägsamatörerna har nu upptagit ett av sina
gamla program ”Leve Friheten” eller ”Inga sura
miner”. En äldre revy,, som aktualiserats och
moderniserats med kupletter av Hacon Bengtson, Nisse
Jonson och Svarta Masken. Många bra kupletter. Och
lyckade dekorationer av Philip Olsson.
Antimakassa Toffelmans roll, som spelats av Eleisa
Wennberg, utfördes nu av Sonja Svensson, som var
bra. En trevlig typ gör Harry Holmén av
Toffel-man. Gustaf Blomgren och Sigge Johansson har,
som vanligt ypperliga masker och käckt framförande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
