Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ahlbom, Sofia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tyst, till hennes återkomst, att det satt på
samma fläck, som hon placerat det, men att det
derjemte hade, rundt omkring sig, ritat en mängd
af streck och kantiga figurer, sådana blott ett
barn af den åldern kan åstadkomma. Man hade
nemligen längesedan märkt, att den lilla plägade
sålunda leka med en kritbit och en sådan blef
derföre under en längre tid, hennes enda
förlustelseämne.
Några år gammal började hon att med
blyertspenna afteckna figurerna på en blå och hvit
porslinskakelugn, som fanns i föräldrarnes rum,
och gjorde det så korrekt, att det väckte förvåning
hos alla, som sågo det. Bland dessa var
Grandel, en då nära 80-årig kopparstickare, som
umgicks i Ahlbomska huset. Han varsnade den
uppväxande flickans synbara fallenhet för att rita,
fästade uppmärksamhet dervid och erbjöd sig att
handleda henne. Sofia blef en lika flitig och
framåtgående elev, som den gamle Grandel (en
skicklig artist) var nitisk lärare, och hon drog
af denna undervisning i att först rita och sedan
gravera, den fördelen, att den sistnämnda
konsten sedan för lifstiden kunde bli så väl hennes
källa till utkomst, som den talang, hvarmed hon
gjort sig känd och såsom konstnär uppskattad.
Tillika med sin syster Gustafva höll mamsell
Ahlbom, under tio års tid, nemligen efter faderns
död, i Westerås stad en skola för flickor, hvarmed
de försörjde sig sjelfva, jemte sin åldriga
moder. Sofia graverade ock emellanåt och hade
arbete åt flera af stadens guldsmeder. Men en
förmögen och förnäm dam, hvars bekantskap hon
gjorde och hvars synnerliga aktning och
tillgifvenhet hon lyckades vinna, föranstaltade om
hennes förflyttning till hufvudstaden, der hon, efter
allt utseende, skulle kunna hafva bättre framgång
på konstens bana, i och med det hon blefve mera
känd. Och så flyttade, år 1832, hela den lilla
familjen, mor och döttrar, till Stockholm, der de
sedan oafbrutet blefvo boende. Modern är nu
längesedan död, men de båda systrarna, Sofia
och Gustafva, lefva fortfarande tillsammans i
denna själars och hjertans innerliga förening,
som gör lifvets bördor lätta och undanrödjer
många törnen från dess branta stig.
Mamsell Sofia Ahlbom har tvänne gånger
gjort resor till utlandet och, hvardera gången,
vistats någon längre tid ute, särdeles i Paris. Att
hon haft nytta af dessa sina resor kan ej betviflas,
minst af dem, som närmare känna hennes
lifliga sätt att se och uppfatta allt. En ljusare
blick öfver lifvet och dess förhållanden, jemte ett
klarare förstånd och ett redigare hufvud än
mamsell Ahlboms, torde vara svårt att finna. Hon
är, i fråga om affärer, så praktisk, att få män
kunna vara det mera, dock utan ringaste pedanteri,
utan att låta spörja någon lust att vilja
tränga sig fram, någon i ögonen fallande sträfvan
efter utmärkelse.
Mamsell Sofia Ahlbom, som länge varit bekant
för sina i koppar graverade förskrifter och
sina artistiska gravyrer i silfver och guld,
sysselsatte sig äfven en tid med lithografi och har nu
under de sednare åren äfven med utmärkt framgång
slagit sig på fotografien, den hon drifver
med den hos henne egna både ifvern och
noggrannheten. Af hennes trägna verksamhet som
gravör kunna vi nämna att hon under kaptenerne
Högfeldts och Petterssons föreståndareskap för
Navigationsskolan i Stockholm varit gravör åt
densamma. Åt Slöjdskolan har hon i år graverat
inskriptionerna å alla belöningsmedaljerna, och
dylika flere gånger åt Krigsakademien vid
Carlberg. Under åren 1842–44 utförde hon i Paris
åtskilliga arbeten i sten-gravyr åt den skicklige
dessinatören Jacob. De sednaste tre åren har
hon åt Riddarhuset graverat Vapenboken. I sin
ungdom ritade hon äfven på sten en karta öfver
Stockholm, och en dito öfver Wisby. Vår ädla
Fredrika Bremer har äfven i smickrande ordalag
omnämdt mamsell Ahlbom i sitt arbete: Hemmen
i gamla verlden, del. I. Hon idkar dock icke blott
skön konst, utan är äfven ganska hemmastadd på
litteraturens område. Hon har, på både vers och
prosa, utgifvit ganska värdefulla saker och hennes
bildning är, genom flitig läsning, resor och
uppmärksamhet på verlden och tingen, vida öfver
mängdens af svenska fruntimmer. – Hennes umgänge
är derföre både angenämt och lärorikt,
huru mycket hon än i början söker hålla sig
tillbaka.
Anmärkningsvärd är isynnerhet den strid för
en god sak, som mamsell Ahlbom hade att
utkämpa, under de år, på 1850-talet, som idén
om en pension för äldre lärarinnor vaknade I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
