Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blanka (Blanche)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blanka (Blanche). Om denna drottning, som
var dotter till grefve Johan af Namur, således af
fransysk härkomst, har historien förfärliga saker
att berätta. Nyare krönikeskrifvare hafva visserligen
velat gifva vid handen, att dessa berättelser
skulle vara osanna, åtminstone öfverdrifna; men
då rätta förhållandet ej blifvit af menniskoforskningen
utredt nödgas vi här hålla oss uteslutande
till hvad den gamla historien har att
förtälja. – Vi få ej längre säga sagan, då vi
längesedan äro inne på historiens område.
Drottning Blanka var en lika snillrik som
vacker qvinna, men tycks ej hafva haft något
hjerta. Sin gemål, Magnus Erikson, med hvilken
hon blef förmäld 1335, förstod hon att styra
efter sin egen vilja, hvarför han, så väl som för
sin svaghet och efterlåtenhet i öfrigt, af sina
undersåtare erhöll öknamnet Smek.
Med sitt sprittande fransyska blod och sin
glödande inbillningskraft förenade drottning Blanka
en oemotståndlig håg för att intrigera. Sin
gemål insnärjde hon helt och hållet i sina
spindelfina, men icke destomindre starka garn, deri
han, enfaldig och loj som han var, ohjelpligt
hemföll åt hennes godtycke.
Drottningen hade en älskare, vid namn Bengt
Algotson, en utmärkt vacker, ståtlig och inställsam
man. Han var son af Westgöthalagmannen
Algot Bengtson.
Åt denne skänkte hon sin gunst i aldrarikaste
mått och förstod genom sina konster drilla
det så, att han blef en gunstling äfven hos
konungen, hvilken för hans skull återupplifvade
det sedan åttio år afskaffade jarl-embetet och
gjorde Bengt Algotson till jarl, samt utnämnde
honom till hertig öfver Halland och Finland.
Detta måtte dock hafva varit blott en titel,
eftersom de båda landskapen äro så långt från
hvarandra belägna.
Det gick dock med Bengt Algotson som med
många andra af lyckan gynnade, särdeles af
hofgunst öfverhopade, att han blef öfvermodig,
sjelfrådig och trotsig, öfver all höfva. Han hade
hos den svage konungen, som var helt och hållet
blind för hans förhållande till Blanka, fått
ett sådant öfvertag, att monarken aldrig vågade
ett inkast mot den djerfve gunstlingens yttrade
vilja och önskningar, för att icke tala om hans
makt öfver drottningen, hvilken helt och hållet
såg med Bengts ögon och tänkte med hans
tankar.
Detta förtröt hela Sveriges befolkning och
ännu mer hofvet, der Bengt Algotson för sin
högfärd och sitt krossande öfvermod hade fått många
fiender och än flera afundsmän öfver hans ovanliga
lycka. Men aldra mest och djupast måste
dock den punkt, hvarpå sakerna stodo, såra
konung Magni och drottning Blankas redan
fullvuxna söner, Erik och Håkan, af hvilka den
förstnämnde var tagen till sin fars medregent och
sedan några år förmäld med en ung, älskvärd
prinsessa, Beatrix af Brandenburg. Af mera
manlig karakter, än hans far, föresatte sig Erik att
med ens göra slut på Algotsons välde, hvilken
äfven emot honom visade sig högdragen och
obändig, men råkade dervid i en sådan onåd hos sin
egen mor, att denna inom sig svor hans förderf,
helst hon aldrig hade rätt älskat den förstfödde
sonen, utan mer hans mindre rikt begåfvade
broder Håkan.
Falsk och förställsam, såsom endast hon
kunde vara, dolde hon dock sin ovilja under en
lånad mask af ömhet, hvaraf den intet ondt
anande sonen helt och hållet bedrogs. Hon bjöd
honom, att tillika med sin älskade gemål, den
blomstrande Beatrix, och deras tvänne späda
barn tillbringa julen i det kungliga föräldrahuset,
och de kommo. Drottningen syntes
uppbjuda allt till deras värdiga mottagande och
undfägnande, och högtidsglädjen stod högt i tak,
då plötsligt Beatrix och de båda barnen nästan
samtidigt insjuknade och genast dogo. Erik,
som, äfven sjuk, såg dem alla gå bort, under
förfärliga plågor, kämpade längst mot det onda,
men dukade slutligen under derför, äfven han, i
en ålder af nyss fyllda tjugotvå år (1359). –
De unga makarne hade, som det då allmänt
troddes och sades, tillika med sina barn fallit
offer för en onaturlig moders furielika hämnd.
Håkan, den yngre sonen, som redan vid fyra
års ålder blifvit af Norriges ständer utvald till
sin faders efterträdare på norska thronen och
vid tolf år förklarad myndig, samt fullgod att
regeringen tillträda, uppviglades efter broderns
död af svenska adeln, som hade sina planer med
att söndra far och son, till uppror mot Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
