Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bothwild - Botila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fann han sig, som man lätt kan inse, outsägligt
olycklig.
Men kung Nidads dotter, den sköna Bothwild,
hade från början intresserat sig för den
olycklige fången, kanske något för mycket för
hennes hjertas lugn, och funderade endast på
medel att kunna mildra hans olycka. Hon
längtade att återse honom och för detta ändamåls
vinnande samt för att få någon förevändning att
begifva sig till holmen, der han vistades, bröt
hon sönder sin armring och bad sedan sin far
om tillåtelse att få ro öfver till holmen, till
konstnärn, för att med honom samtala om smyckets
iståndsättande. – Fadern, icke anande den rätta
bevekelsegrunden, gaf henne lof att ro öfver dit
så ofta hon ville.
Det gick långsamt med armringens lagning.
Troligen tyckte Waulunder det vara roligt, att
i sin enslighet hafva någon att samtala med,
aldrahelst en ung och skön flicka, så att han,
gång från gång, längtade efter hennes besök.
Bothwild var kung Nidads äldsta barn;
förutom henne egde han två söner, ännu i barnaåren,
hans ögons ljus och hans hjertas yppersta
skatter.
En dag hade dessa unga prinsar fått det
infallet att, allena och utan att någon visste det,
taga båten och ro öfver till Waulunder, som nu
tyckte sig hafva funnit ett ypperligt tillfälle till
hämnd på sin förtryckare. Sagan berättar hurusom
han, sedan han mördat de båda barnen,
afskar deras hufvuden och frånskiljde sjelfva
hufvudskålarne, dem han på ett omsorgsfullt sätt
finputsade, samt försedde med kant, fot och
handtag af guld och sålunda förvandlade dem till
kosteliga dryckeskärl åt konungen, som med
fägnad emottog och begagnade dem, förtjust öfver
sin träls konstfärdighet och långt ifrån att ana
hvaraf de dyrbara bägarne egentligen bestodo.
Emellertid var der en jämmer och sorg vid
hofvet och ett idkeligt sökande efter de försvunna
konungasönerna. Nidads sorg var outsäglig
och äfven Bothwild sörjde djupt sina bröder.
Hur långt var hon ej från att misstänka, att den
hon älskade var deras baneman.
Sagan berättar, att Bothwild ledde den ofärdige
Waulunder ur smidjan, ut i den gröna lunden,
der hon blef hans maka.
Efter några månader fick konung Nidad det
infallet, att sjelf fara öfver till Waulunder, för
att spörja, om han tilläfventyrs kunde gifva
någon upplysning om de försvunna gossarne. Det
är här, som sagan uppdukar det vidunderligaste
om denne konstnär och ställer honom i jemnbredd
med den grekiske Dædalus.
Häfden säger nemligen, att då Nidad kom ut
till Waulunder hade denne fått färdiga ett par
vingar, på hvilka han länge och träget arbetat,
och stod nu högt på en klippa, färdig att flyga
bort.
Som han nu fann sig i skygd för konungens
vrede berättade han denne, helt oförtäckt, att
han var hans båda oskyldiga barns mördare.
Dock afgaf han icke denna bekännelse förr, än
han låtit Nidad svärja “vid skeppets bord, vid
sköldens rand, vid hästens bogar och vid svärdets
egg, att intet qval förorsaka Waulunders maka,
om än känd hon vore, ej heller dess son, om han
ock funnes inom Nidads konungasalar.“ – Detta
var en bland de nordiska hedningarne vanlig ed
och den hölls lika obrottsligt, som den våra
dagars christna inför domstolen aflägga.
Waulunder sade då: “Gack du till smidjan,
som du mig byggde, der ser du bälgen med blod
bestänkt. Jag deri dina söners hufvud afskar och
under läskhon deras ben jag lade.“
Sedan omtalade han, att Bothwild sjelfvilligt
blifvit hans maka och att hon snart skulle gifva
lifvet åt en son, eller dotter. Gudarne – ingen
prest – hade välsignat deras förbund.
Derefter höjde Waulunder på vingarne och
flög bort – hvarthän visste ingen. Troligen föll
han i hafvet och drunknade.
Nidad var otröstlig öfver sina söners rysliga
öde och klagade, såsom det står att läsa: “Jag
vaknar och somnar glädjelös alltid. Sist minnes
jag mina söner.“
Obrottsligt höll han sin ed, att intet ondt
tillfoga Bothwild, ej heller den son hon snart
derefter födde. Denne fick namnet Widrik och
blef en i sagorna vidtberömd hjelte, som under
benämningen Widrik Willandsson fick Willands
härad i förläning. Han besjöngs i en skaldedikt,
kallad Wilkina-sagan.
Botila, en fru, som berättas hafva byggt
Botilsäters kyrka i Wermland, af den anledning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
