Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heijkensköld, Margaretha Charlotta - Helander, Amanda - Helena. En sägen berättar - Helena hette konung Inge I:s tredje gemål - Helena, den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Wien sammanträffade fröken Heijkensköld
med den svenske skalden Carl August Nicander,
som också var stadd på resa i utlandet, men som
hade rest upp, eller lefvat upp hela sin reskassa
och kommit till Österrikes hufvudstad alldeles
utblottad. Han hade vändt sig till svenska
ministern, som i stället att hjelpa bemötte honom
på ett mycket sårande sätt. Fröken Heijkensköld
hade i stället det ädelmodet att förse Nicander
med tillräckliga medel till hans resas
fortsättande.
Denna goda, rika och reslystna dam, som
var född 1781, afled i Syrien, i staden Romla,
på återfärden från Jerusalem, 1834.
Helander, Amanda, målarinna, sedan 1857 gift
med landskapsmålaren, professor Edvard Bergh,
målar landskap i olja. Men något, hvarför fru
Bergh isynnerhet utmärker sig, är hennes
ritningar, hvaraf hon skänkt flera till Artisternas och
Litteratörernas Pensionskassas expositioner, under
åren 1852 till 1862. – Professorskan Bergh
ansågs redan såsom flicka för en ganska skicklig
artist och har, såsom gift med en af vårt lands
största konstnärer, haft tillfälle att ännu mer
förkofra sig.
Helena. En sägen berättar, att en fru
Helena bodde på gården Stubberup å
Kullaviksstranden, vid Arils fiskeläge, och att hon hade
tvänne barn, Aril och Thore. Hon var enka och
mycket rik. Länge afslog hon alla anbud att
ingå ny äktenskapsförbindelse, af fruktan att
gifva sina små barn en ond styffader; men herr
David, en i landet mycket ansedd man, lyckades
att öfvervinna hennes betänkligheter, och i
förhoppning att han skulle blifva de små barnen
en huld fader, gick hon med honom i brudstol.
Men snart hände det, som ofta plär hända
styffäder, att i hans sinne ovilja och misshag till
barnen såsom ett ogräs började växa, och
moderns kärlek till dem kunde han icke längre
fördraga, utan var det slutligen hans enda tanke,
huru han skulle röja dem ur vägen. Han
föregaf derför, att han ville sända dem något ut i
verlden, till bättre lärdom och lycka, och
utrustade ett skepp, som skulle föra dem till
främmande land. Men med skepparen hade han
aftalat så, att kol lades i fartygets botten, och när
de kommo ut på hafvet, skulle han sjelf itända
kolen, men derefter fly undan i en båt. Han
gjorde som honom befaldt var. När Aril kände
elden och hettan omkring sig och fann sig
förrådd, kastade han sig i hafvet och uppslukades
snart af vågorna. Hafssvallet kastade den döda
kroppen upp på en klippa vid stranden, der det
säges att ett märke blifvit qvar efter en död
menniskokropp, och, der hufvudet legat,
uppqvällt en källa, som, oaktadt intet utlopp fanns,
hade ett friskt och klart vatten samt ständigt
blef full, huru mycket man än öste derutur.
Denna klippa var icke långt ifrån, der barnens
moder bodde, och en dag, då hon gick på
stranden, fann hon der sin sons lik. Då ville hennes
hjerta brista; men hon lät bygga en kyrka på
det ställe, der det kära liket fanns, och hafva
Arils fiskeläge och kyrkan till sonens åminnelse
fått sitt namn. – En annan berättelse är, att
fruns namn varit Ingrid och sonens Arvid, enligt
en gammal folkvisa.
Helena hette konung Inge I:s tredje gemål,
som blef moder åt Margaretha Fridkulla, hvilken
sedermera blef gift, först med konung Magnus
Barfot i Norrige och sedan med konung Nils i
Danmark. Helenas andra dotter, Catharina, blef
gift med danske prinsen Björn Jernsida.
Helena, den heliga. Att en from och god
menniska pryder och i sin mån lyckliggör den
bygd, der hon lefver, är visserligen en sanning.
De gamle sade: "Madur pryder hybele", det är:
mannen är husets prydnad. Så berömde sig i
dessa tider Westergöthland af sina många heliga
och sina 11,000 kyrkor. Der, i den gamla
Götenetrakten, lefde, näst före Erik den Heliges tid,
en rik och ansedd odalmans enka. Om henne
säges, att hon herbergerade husvilla, spisade de
hungriga och klädde den nakna. Om alla helgon
genom sådana gerningar utmärkte sin vandel, och
dertill, såsom ofta hände, med ödmjukhet gåfvo
Gudi allena ärona, förtjente de att länge lefva i
hedrad åminnelse i sin bygd. Så säges Sancta
Elin hafva lefvat.
Om hennes martyrdöd berättas, att hon hade
en dotter, gift med en ond man, som henne och
hennes folk misshandlade. Måhända var han
hedning och hon kristen, hvaraf ofta i dessa
tider sorg, hat och ofrid föddes mellan makar och
deras slägter. Mannen blef slutligen af sitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
