Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högqvist, Emilie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högqvist, Emilie, född i Stockholm d. 1 Maj
1812, död i Turin d. 16 Dec. 1846, var
onekligen en bland de herrligaste uppenbarelserna
på vår svenska scen, tjusande genom ovanliga
behag och hänförande genom stora, i många fall
oupphinneliga talanger. Också hafva väl få
konstnärinnor på den dramatiska scenen skördat
flera och mera rättvist egnade triumfer, än hon,
under sin jemförelsevis ganska korta väg till
ryktets odödlighet. – Och odödligt lefver hennes
minne hos alla dem, som sågo henne, outplånlig
står hennes ljufva, af skönhet och godhet
strålande bild i den svenska konstens Pantheon.
"Emilie Högqvist", säger en af hennes
biografer, "hade det gemensamt med Athéns
Aspasia och Ninon i Paris, att genljudet af hennes
ädla och tjusande egenskaper öfverröstat till och
med det rättmätiga klandret af sådana
förirringar, som eljest aldrig ursäktas hos qvinnan i
civiliserade samhällen."
Få yttranden hafva väl varit sannare än detta.
Mamsell Högqvist var af naturen outsägligt god:
hennes största glädje var att lindra nöd och
aftorka tårar, ett ädelt nöje, som hon ock var
lycklig nog att kunna förskaffa sig med det henne
omgifvande öfverflödet. Sannt är väl, att
hennes lefnad, i och för sig sjelf betraktad, väckte
de rättänkandes förargelse, men man behöfde
blott se henne, för att glömma hurudan hon var
i sitt enskilda lif, helst det var genom ryktet
nogsamt bekant, hurusom det gafs stunder –
oräkneliga stunder af sönderslitande qval, då den
fallna engeln fällde förtviflans tårar öfver sitt
förderf och skulle i utbyte mot all den lyx, som
omgaf henne, all den förgudning hopen egnade
henne, gerna velat köpa sig endast en dags
medvetande om ett obefläckadt rykte.
Att af ren partiskhet för en persons
skönhet, älskvärdhet och talanger helt och hållet
förbise dess moraliska värde är visserligen
oförlåtligt, och till en sådan svaghet bör väl ingen
rättänkande menniska göra sig skyldig; men i fråga
om Emilie Högqvist gjorde sig dock så många
konsiderationer gällande. Hennes barndom hade
förflutit i ett hem, der lasten och de låga
tänkesätten gingo hand i hand med den yttersta
fattigdom. Flickan var skön .... modern var en
usel varelse – hvad skulle då följden blifva? –
Man har hört de gräsligaste berättelser om huru
denna mor – helt och hållet ovärdig
modersnamnet – sålde sin dotter, då denna var endast
fjorton år, åt en gammal rik vällusting, hvars
namn alla Stockholms invånare ganska väl
minnas; huru hon öfvertalade – trugade, piskade
henne till att inträda på lastens väg, då flickan
af instinkt ryggade tillbaka för det ohyggliga,
sminkade spöket.
Icke nog med, att Emilie redan som barn
kom till Kongl. theaterns ballettskola, der
hennes äldre systers, äfvensom många andra flickors,
sällskap och exempel just icke voro de bästa
för henne; men det omtalas äfven huru hennes
mor plägade tillställa baler för denna klass af
theaterflickor, baler, som besöktes af officerare,
diplomater, jemte många andra bland
hufvudstadens elegantaste ungkarlar, och der det
tillgick ganska fritt och obesväradt. – Vi fråga
nu: hurudant skulle det arma barnet bli under
sådana förhållanden och i sådan omgifning?
Efter att först hafva under någon tid
uppträdt på den dåvarande Selinderska Barntheatern,
antogs Emilie Högqvist såsom aktris vid Kongl.
theatern. Hon hade emellertid, under åren 1826
–1828, varit engagerad vid en kringresande trupp
och då uppträdt i åtskilliga landsorter. På den
kungliga scenen gjorde hon i början föga lycka;
man prisade visserligen den unga flickans
skönhet, men man harmades öfver hennes pjåkiga
uttal och hennes tafatthet i åtbörder. Det var
först i den lilla dramen Qväkaren, som hon
började bli observerad, sedan ökades gradvis
publikens intresse för henne. Att hennes
bemödanden på konstens väg voro stora, märktes med
tillfredsställelse, och ingen har väl öfver sin
organ vunnit en sådan makt, som just Emilie
Högqvist. Från att vara svag, pipig och nästan
plågsam för hörselorganerna, blef rösten fyllig,
klangfull och melodisk, så att den smekte örat. Och
då man härtill lägger, att hennes skönhet år
från år utvecklade sig, yppigare, herrligare, lik
rosen, hvars underbara fägring behöfver tid för
att blifva hvad den bör blifva, innan den vissnar,
samt att det hos konstnärinnan medfödda,
fängslande behaget, som i början slumrat, snart följde
henne i hvarje hennes fjät, i hvarje hennes
mine, i hvarje hennes rörelse, så fattar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
