- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
204

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isabella, gemål åt Christian II - Isabella, dotter af Johan III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flit någon gång, ty ofta var det icke som Christian
den omilde fann trefnad i sin älskvärda makas
umgänge. Han var dertill alltför mycket
upptagen af Dyvika, sin älskarinna, en utomordentligt
skön flicka, men af ringa härkomst, som han
älskade outsägligt. – Dyvika, som emellertid var
god och mild af naturen, gjorde drottningen
ingen annan förtret, än att från henne draga
konungens hjerta; och det tycks vara mycket nog,
det. – Men hvad var dock det företräde
Christian skänkte den mot Isabella alltid ödmjuka
och underdåniga Dyvika mot de stundliga
själsmarter monarkinnan hade att utstå af Dyvikas
mor, den i historien så bekanta Sigbrit, denna
furielika qvinna, af hvars onda råd och
ingifvelser Christian hemtade tiofaldigt mera ondska
och grymhet, än som af naturen voro nedlagda
i hans själ. Denna usla qvinna, som hade varit
månglerska i Amsterdam och krögerska i Bergen,
hade för dotterns skull fått medfölja till
Christians hof, och blef af honom bemött som om
hon varit hans lagliga gemåls moder – ja, vida
bättre, till och med. Ty aldrig skulle en bildad
qvinna, äfven af den högsta börd, kunnat öfver
den vilde Christian fått detta oerhörda,
oförklarliga välde, som denna råa varelse förstod att
tillvälla sig. Beständigt rådförde konungen sig
med henne; han såg med hennes ögon och
handlade efter hennes ingifvelser, så att hon med
fullt skäl kunde kallas hans första minister.

Må man dömma om hvad den högtänkta,
finkänsliga drottningen skulle lida af att nödgas
tåla omkring sig denna qvinna ur samhällets
drägg, och som dertill öfverhopade henne med
ständiga smädelser, bland annat för det hon åt
sin gemål födde så många söner, med hvilkas
underhåll staten betungades.

Uppeggad af den nedriga Sigbrit, som efter
Dyvikas död (ty denna dog helt ung)
qvarstannade vid hofvet och der vann, om möjligt, ännu
större välde – tillät konungen sig de största
våldsamheter mot sin gemål, såsom att döda
hennes betjening samt att beröfva henne den
tillfredsställelsen att inför sin biktfar få öppna
sitt hjerta och erhålla andlig tröst, något hvaraf
hon, mer än någon annan, var i behof.

Hvad var dock all den förödmjukelse, den
smälek, den personliga kränkning Isabella led,
mot olyckan af att med äktenskapets heliga band
vara fästad vid den blodtörstigaste af alla
tyranner? – Huru många gånger bestormade hon
honom ej med tårar och böner, att vara mera
mensklig! Förgäfves! – Sigbrits elaka
ingifvelser hade alltid mera gehör. –Isabella, den ädla,
den älskliga, gjorde dock städse hvad i hennes
makt stod till mildrande af de olyckligas öde;
hon sände hjelp och tröst ända till fängelsernas
djup; hon lät åtminstone förstå, att hon
beklagade och deltog, der hon ej förmådde lindra.

Och då ett mål ändtligen sattes för den
omensklige tyrannens vilda framfart och spiran
rycktes ur hans hand och han störtades från sina
trenne throner – månne Isabella tog tillfället i
akt, att vända sig ifrån honom, nu, då hon med
ett välförtjent förakt kunnat löna hans elakhet
mot henne? – Nej! – Då alla andra öfvergåfvo
honom, stannade hon vid hans sida, en tröstens
och hugsvalelsens engel i hans elände, som dock
var så väl förtjent.

Danmarks ständer erbjödo henne att
qvarstanna, hvarvid de utfäste sig att gifva henne
ett kungligt underhåll. De ville på thronen
upphöja hennes äldste son, med vilkor att Isabella
skulle förestå regeringen under prinsens
minderårighet.....Ingenting verkade. Hon svarade,
att då hon delat sin gemåls lysande lott under
hans lyckas dagar, ville hon äfven med honom
dela olyckan.

Det var 1523, som Christian afsattes i Sverige,
och redan 1526 afled drottning Isabella i ett
kloster i Gent, dit hon, sjuk, förstörd af sorg,
umbäranden och så många själsskakningar, tagit sin
tillflykt. – Förmäld vid endast fjorton års
ålder och död vid tjugofem, hade hon under sitt
elfvaåriga äktenskap upplefvat mera af detta
lifvets vidrigheter, än som vanligen plägar falla
på en dödligs lott under en lifstid af många
decennier.

Så lefde, så slutade den sköna, dygdiga
Isabella, Castiliens konungadotter, kejsar Carl V:s
syster och nyss drottning öfver trenne
konungariken.

Isabella, dotter af Johan III och hans första
gemål, Catharina, föddes i föräldrarnes fängelse
på Gripsholm 1564; men dog derstädes 2 år
gammal

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free