Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josefina Maximiliana Eugenia - Julia, kammarjungfru åt drottning Christina - Juliana, prinsesssa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om den icke, såsom nu, framkallas af det
personligt upphöjda och stora, skulle den likväl
finnas, emedan svenskarne tillskrifva konungens
räddning en vård, som endast den finaste
ömhet kan besörja. Hvad svenska nationen
bergat, då den återfick sin konung, det har det
svenska hjertat skrifvit på dess drottnings
räkning, och det kommer aldrig att förgäta huru
denna drottning, med öfvernaturlig styrka,
hemtad från öfvernaturlig källa, från den djupaste
gudsfruktan, sjelf obruten, då modershjertat
hotade att brista, bibehöll besinning, rådighet, lugn
och förmågan att gifva lugn åt andra som voro
färdiga att duka under för ödets slag.
"Hvad denna drottning sålunda gjort för
den högsta af alla pligter, för en mängd
förenade och tungt bepröfvande pligter, det har
kommit fäderneslandet till godo; och detta
fädernesland, som också blifvit hennes, skall aldrig
förgäta den sednaste skänk, hvarigenom hon på
det sannaste sätt blifvit landets moder."
Efter år af stillhet hemsöktes drottning
Josefina åter af nya pröfningar. En långvarig
sjukdom började åter tära på konung Oscars
lifstråd. Hela nationen blef ånyo i tillfälle att se
den outtröttliga vård, som den sorgsna
drottningen nu åter öfvertog. Det är beundransvärdt
huru – under åratal – samma uthållighet
fortfor att vaka öfver lifsgnistan i den långsamt
slocknande lefnadslampan! – År 1859 inföll
befrielsedagen, då konung Oscar afled, och hans
gemål, öfverlemnad åt saknaden, likväl desto
säkrare kunde finna en tröst i minnet af heligt
uppfyllda pligter.
Sedan denna tid har drottning Josefina
egnat sig åt omsorger som tyckas varit mest
lämpade för hennes egenskaper. Välgörenhet i stort
och i smått har varit den sysselsättning som
sedermera i ohämmadt mått uppfyldt hennes
stunder. Välgörenhetsföreningar, af henne instiftade,
och ännu flera sådana understödda, jemte en
nästan obegränsad enskild välgörenhet, synes
hafva upptagit hennes tankar och omsorg.
Den husliga lycka, som varit så allvarligt
störd, har åter fått makt att göra sig uppfattad
och bemärkt af detta ädla sinne, som i en
lycklig familjkrets uppbär lönen för fordna
ovärderliga moderliga bemödanden.
Julia. Drottning Christina hade under sitt
vistande i Rom en kammarfru med detta namn,
hennes farsnamn ha vi ej påträffat. Hon var en
person som kunde förutsäga tillkommande ting,
och drottningen kallade henne sin Sibylla. Kort
tid före drottningens död inkom Julia till
drottningen, hvilken stod klädd i en alldeles ny,
vacker klädning. Drottningen frågade henne då:
"Hvad tänker jag nu på?" Frun svarade:
"Drottningen tänker att blifva begrafven i denna vackra
klädningen"; hvarpå drottningen genmälde, att
det väl vore hennes tankar, men att sådant stode
i Försynens skickelse. Fru Julia sade då, att
drottningen skulle blifva svept i denna klädning,
att kardinal Azolini skulle kort derefter dö, och
straxt derefter påfven Innocentius XI, hvilket ock
allt inträffade.
Juliana. Denna prinsessa var nära
beslägtad med svenska konungahuset. Hennes mor
var den olyckliga prinsessan Eleonora Catharina
(se denna), som blef förmäld med Fredrik III,
hertig af Hessen-Eschwege. – Juliana,
systerdotter till konung Carl X och köttslig kusin till
Carl XI, kom redan som barn hit till Sverige
och uppfostrades af drottning Hedvig Eleonora,
som ämnade henne till sin sonhustru. Men den
unga prinsessan bråddes alltför mycket på sin
mor, för att göra sig värdig den henne
tillämnade lysande lotten. Hon blef, i stället för
Sveriges drottning, en stackars fallen flicka. I en
öfverste Gustaf Helmer Lillje vid Lifregementet
förälskade hon sig, och följden blef en son, som
föddes 1672, uppfostrades hos landshöfdingen
G. A. von der Osten-Sacken och blef kallad
Gustaf Gustafsson Lillje. Hon sjelf flyttade bort
från hofvet till en vacker egendom, som
enkedrottningen skänkte henne och der hon hade sin
egen hofhållning, som drottningen bestod henne.
Men nu ville det sig icke bättre, än att
Juliana begick samma fel om igen, denna gången
med sin holländska kammarfrus son. Med
honom blef hon då ändtligen gift, sedan han fått
titel af baron Liljenborg, hvarefter de nygifta
flyttade öfver till hans fädernesland Holland, der de
nedsatte sig i staden Harlem. – De lefde dock
der i stor fattigdom. – Öfverste Lillje lärer
emellertid hafva dyrt fått plikta för sin
kärlekshandel med prinsessan; ty han var gift, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
