Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejonhufvud, Märtha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Gustaf I:s gemål, Margaretha Lejonhufvud,
föddes d. 24 Dec. 1520, blef 1538 gift med
riksmarsken Svante Sture och dog på Stegeholm
1583. Hon ligger begrafven uti Sturegrafven i
Upsala domkyrka. I vår historia nämnes hon
gemenligen "Kung Märtha", för sin stränghets
skull och det sätt, hvarpå hon förstod att hålla
sina många barn (14 till antalet), så väl som
alla sina underlydande, i respekt.
En af döttrarne, Malin Sture, hade fattat en
innerlig kärlek till sin kusin, den tappre och
ståtlige friherre Erik Stenbock, och älskades af
honom så innerligt och högt, som någon qvinna
någonsin varit älskad. De svuro hvarandra en
evig trohet, samt att inga öden, inga vidrigheter
skulle någonsin åtskilja deras hjertan.
Och stor behöfde deras trohet verkligen vara,
för att icke vackla, ty de hade mycket att lida
af fru Märtha, som vredgades på dem för deras
kärlek och aldrig ville höra talas om en äkta
förening dem emellan, allt för den nära
skyldskapens skull. Alla Malins syskon, så väl som
alla herr Stenbocks anförvandter, lade sig ut
för dem hos den stränga modern, men förgäfves
– hon var och förblef obeveklig.
Hertig Carl, Gustaf I:s yngste son, som på
den tiden var en yr och obetänksam yngling,
fick af sin frände Stenbock förtroende om hans
frieri och kärlek, som hade varat redan i nio år,
så att hvarken han eller Malin Sture numera
voro i sin första ungdom, och det lyste den unge
hertigen att räcka de olyckliga en hjelpsam hand.
Han lånade således Erik Stenbock 200 ryttare,
med hvilka denne en afton red till Hörningsholm,
der Sturefamiljen bodde. Ryttarne dolde han
dock i en närbelägen skog och satte sig sjelf
i en släda, hvaruti han åkte fram till gården.
Ditkommen frågade han helt obesväradt sin
kusin Malin, så att alla hörde det, om hon ej hade
lust att i det vackra månskenet åka ut med
honom, för att pröfva den nya slädtrafvaren han
hade köpt. Antingen nu Malin var på förhand
underrättad, eller hon anade ingenting, har ej
blifvit utrönt; nog af – de satte sig i slädan
och foro. Då de åkt ett stycke, kommo de 200
ryttarne fram ur skogen, för att eskortera de
flyende, och så var fröken Malin borta från den
obevekliga modern. De begåfvo sig till Stenbocks
fädernegård Torpa, der de i all stillhet
sammanvigdes af en dansk prest.
Men, nu kan man föreställa sig fru Märthas
sinnesstämning. I början rasade hon, sedan fällde
hon bittra tårar. Att så våga trotsa hennes
moderliga välde! att våga sätta en sådan skamfläck
på det stora, klangfulla Sturenamnet, det var
mer än som någonsin kunde försonas. Mycket
hade hon lidit. Hennes systers, drottning
Margarethas, död, liksom sonen Stens, hvilken blef
dödligt sårad vid Bornholm 1565, hade gått henne
djupt till sinnes; dock – hvad var väl det, mot
det förskräckliga, att hennes gemål och yngre
son Erik, 1567, hade blifvit mördade på Erik
XIV:s befallning och hennes äldste son, den
förhoppningsfulle, den herrlige Nils Sture, af den
rasande konungens egen hand? – Många vårar
hade strött sina gula lindblommor, många höstar
sina vissnade blad sedan dessa fasansfulla
händelser timade, och det aldrig läkta, blott något
mindre blödande, såret började att läkas. Men
nu – nu skulle detta inträffa. – Det var den
rågande droppen i fru Märtha Lejonhufvuds
olycksbägare.
Det var år 1573, som herr Erik Stenbock
tog sig det orådet före, att enlevera sin brud;
den då regerande konung Johan III tog
saken mycket ifrigt, så att han lät fängsla
Stenbock och afsätta honom från alla hans embeten.
På drottningens, prinsessornas, riksens råds och
alla den fängslades slägtingars förböner återfick
han dock snart sin frihet, samt, så småningom,
alla sina förläningar och värdigheter. – Men
Malin hade ingen ro, förrän hon fick försona sig
med modern, och det var en sak, som tycktes
höra till det omöjligas område. Alla fru
Märthas söner och döttrar, alla hennes mågar och
sonhustrur, jemte alla andra nära slägtingar, lade
sig ut för de nygifta, och fruntimren gjorde,
allesammans, knäfall samt gräto och jämrade sig
öfver den stackars Malin, hvilken – de visste
det nog – utan moderns förlåtelse ej kunde ha
en glad stund. Ty så stor var på den tiden
barnens kärlek, vördnad och lydnad för sina
föräldrar, äfven sedan de blifvit fullvuxna och gifta.
Icke förr än ett år – och något derutöfver
– var tilländalupet, kunde fru Märtha förmås
att medgifva, det de brottsliga finge komma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
