Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejonhufvud, Märtha - Lenæus, Barbro - Lenngren, Anna Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne på besök. – De fingo dock icke genast
gå upp till Hörningsholms slott, utan måste bo
i bagarstugan, fastän den arma fru Malin var
helt nära sin nedkomst. Djupt sorgklädd, och
krypande på båda knäna, alltifrån dörren och
ända fram i rummet, fick hon ändtligen nalkas,
för att undfå moderns förlåtelse.
Bland de öfriga stora olyckor, som vid denna
tid träffade det beklagansvärda Sturehuset, kunna
vi äfven nämna att tvänne af fru Märthas mågar
blefvo halshuggna, men detta inträffade dock
först efter hennes egen död.
Lenæus, Barbro, dotter af erkebiskopen
Johannes L., blef jemte sina öfriga syskon adlad
till Clo. Hon hade på ena kindbenet ett
födelsemärke, som liknade en liten råtta. Hennes
systrar hade redan blifvit försörjda med hederliga
giften, men det grämde den hederlige fadern,
att Barbro i följd af detta naturfel "skulle
uppoffra sin jungfrudom åt döden". Detta blef
likväl ej händelsen, ty en ung student vid namn
Figrelius lät icke afskräcka sig af detta
födelsemärke, utan friade och erhöll så väl Barbros
som erkebiskopens samtycke. Hans lyckliga
förbindelse beredde hans lycka, ty på svärfaderns
rekommendation utnämndes han först till
professor i historien vid Upsala Akademi, sedan
till sekreterare i kansliet, samt blef slutligen
Carl XI:s lärare, riksråd och baroniserad under
namnet Gripenhjelm; men föll slutligen i onåd
hos konungen, som han så illa uppfostrat, att
denne vid tillträdet till regeringen med möda
kunde läsa skrifvet. – Barbro blef gift 1651
och dog före 1673. Med sin man hade hon
tre söner, af hvilka Nils blef landshöfding,
Johan lagman och Carl generaldirektör för
landtmäteriet.
Lenngren, Anna Maria. Hon var född den
18 Juni 1754 i Upsala, der hennes fader,
Magnus Brynolfsson Malmstedt, var professor, och
under hvars handledning hennes uppfostran
besörjdes. Den blef icke lärd, efter den tidens
mening, men vår tid skulle kalla den så, ty hon
lärde latin och detta klassiska språk grundligt.
Denna kunskap gaf henne väl icke snille och
talang, ty man läser sig ej dertill; men den gaf
dessa deras rigtning; den bidrog att skänka hennes
skapelser denna fulländning i formen, som de
ega i högre grad än någon annan svensk
författares, och hvari de af ingen kunna öfverträffas.
Detta språk är för skalden, hvad anatomien är
för den bildande konstnären: hon upplåter väl
icke för honom konstens helgedom, men hon är
den förberedande kunskap, utan hvilken han der
ej skall taga annat än vacklande och osäkra steg.
Det första kända arbete, som man eger af
henne, var "Thékonseljen", ett slags moralsatir,
hvars innehåll tillräckligt antydes af titeln. Hon
var, då hon författade det, endast 18 år. Man
kan således deri hvarken vänta någon
fullkomlighet i tanken eller i utförandet; men stycket
gaf likväl redan ett begrepp om hvad dess
författarinna en dag skulle blifva. De som kände
henne i sin ungdom, väntade likväl icke hvarken
af författarinnan eller qvinnan hvad hon
sedermera visade, detta rena, idealiska, från all flärd
och ostentation aflägsna, detta gedigna, redbara
värde, som tyckes, så vidt det här på jorden är
möjligt, uppfylla all rättfärdighet, vara i sitt slag
mönstret för både qvinlig och litterär
fullkomlighet, för hvilket tadlet förstummas och sjelfva
önskningen ingenting har att tillägga. Hon röjde
i ungdomen väl icke något koketteri, ty för en
så ren natur som hennes måste koketteriet
alltid blifva en konst, som hon hvarken kan eller
vill lära, men någonting studeradt, någonting
manieradt, som ej får tillskrifvas begäret att
väcka uppmärksamhet, men bristande bekantskap
med verlden och sig sjelf, kanske en följd af
hennes lärda uppfostran, som hos den unga
flickan väckte den föreställningen, att ett klassiskt
bildadt fruntimmer borde uttrycka och skicka
sig något annorlunda än andra. En mera
stadgad ålder, hos henne gående hand i hand med
en öfvad observationsförmåga, både på sig sjelf
och sina omgifningar, förmådde henne snart
aflägga detta manér i sättet att vara, och hon
blef lika upphöjdt enkel i sitt sätt som i sina
skrifter.
Dessa sistnämnda hade emellertid länge
ingenting ovanligt, ingenting som höjde dem
särdeles öfver mängden af hvad som på hennes tid
skrefs. Svenska theatern var då nyss
organiserad; den nya skapelsen gaf en ny rigtning åt
det svenska snillet, och nästan alla litteratörer,
af högre eller lägre rang, ville försöka sig derpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
