Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lohm, Johanna Juliana Josefa - Lohrman, Wendela - Lovisa Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mången hyste dock deltagande för den sträfsamma,
högt bildade och verkligen genialiska gumman,
som i sin ungdom hade sett bättre dagar och
troligen drömt om en ljusare framtid. Bland
hennes outtröttligaste välgörare voro doktorn och
doktorinnan Hedrén i S:t Jakob i Stockholm,
sedermera biskop och biskopinna i Linköping.
Men då de flyttade från hufvudstaden, mistade
gumman Lohm sitt bästa mathus, jemte mycket
annat godt. – Hennes födelse- och dödsår äro
icke kända, blott det, att hon afled på
1830-talet, helt säkert några och åttatio år gammal.
Med hennes dotter, fröken Johanna
Catharina, var det ännu vida värre, ty hon kunde ej,
såsom modern, göra sig angenäm och smila sig
in – om ock endast för stunder – i både hus
och hjertan. – Stel, stolt, obehaglig och
frånstötande vandrade fröken Jeanna sin väg framåt,
oförstådd af alla, tåld af ingen, knappast
beklagad, ehuru hon väl var värd att beklaga.
Hvarmed hon efter moderns död uppehöll sitt
sorgliga lif är icke kändt; förmodligen var det väl
med detsamma, hvarmed hon i yngre år
sysselsatte sig, det, att åt s. k. nipperbodar förfärdiga
åtskilliga fina lyxartiklar, något, hvari hon var
utmärkt skicklig. – Dock, när hon blef gammal ...
bortåt sextio år ... när synen gaf vika, när hon
ej längre var på modet och den sträfsamma
modern var borta, hon, som dock gjorde utvägar
till bröd, äfven de aldra vidunderligaste – hvad
blef det väl då? – Ingen hade reda derpå, tills
man ändtligen fick läsa uti tidningarne:
"Välborna fröken Johanna Catharina Lohm afledd.
24 Febr. 1860, i en ålder af 80 år och 3
månader." Det stod ej att hon sörjdes af slägtingar
och vänner – troligen var hon den sista af
slägten – och några andra vänner känner man ej
än tvänne små hundar, som hon beständigt hade
i sitt knä om dagarne och som värmde henne
om nätterna, synnerligast de tvänne sista, då
hon måste bo i en vedbod. En dag fann man
henne död på en trappa, emedan vedboden ej
mera uppläts åt henne. – I lifstiden berättade
hon, att då hon, vid ungefär 12 års ålder, en
dag satt vid middagsbordet hos sin morbror,
generalen Carl Fr. Pechlin, som, ehuru mer än
vanligt tankspridd, likväl med sin vanliga
glädtighet höll konversationen i gång, den inträdande
betjenten anmälde, att någon i tamburen genast
ville tala vid "nådig generalen". "Man får vänta
tills jag spisat", svarade generalen. Betjenten
gick, men återkom snart, åtföljd af en
gardesofficer med blottad värja. Då reste sig
generalen, tryckte sina förstummade slägtingars händer,
kysste sin 12-åriga systerdotter och följde
officeren som fånge, skäligen misstänkt för
delaktighet i konung Gustaf III:s mord.
Lohrman, Wendela, dotter af borgmästaren
L. i Upsala, blef gift med den namnkunnige Olof
Rudbeck d. ä., med hvilken hon hade 4 barn,
och öfverlefde sin man efter ett 40-årigt
äktenskap. Hon är märkvärdig derigenom, att
hennes man på henne förrättade den bekanta
operatio cæsarea, så att både hon och barnet blefvo
vid lif, hvilket gjorde honom mycken heder.
Detta ur modern utskurna barn blef döpt till
Gustaf och dog sedan som kapten. Efter Gustaf
fick modern sedermera tvänne barn.
Lovisa Charlotta, prinsessa af
Mecklenburg-Schwerin. Denna furstinna var ej mera än nyss
fyllda 15 år gammal, då ödet så mildt tycktes
le emot henne och lofva henne att bli drottning
i Sverige; men ack! huru gäckande var ej denna
förhoppning! Konung Gustaf IV Adolf nalkades
nu den tid, då han, enligt sin faders testamente,
borde förmälas. Efter val bland flera
prinsessor, bestämde han sig för Lovisa Charlotta, och
sände sin favorit, friherre Munch, till hofvet i
Schwerin, för att på förhand göra sig noga
underrättad om prinsessans egenskaper. Då Munch
kort derefter återkom samt afgaf en fördelaktig
berättelse om prinsessan, stärktes konungen
ytterligare i sitt beslut. Det återstod derför blott
att sända någon till det lilla tyska hofvet, för
att å konungens vägnar formligen anhålla om
prinsessans hand, samt att, såsom en följd deraf,
låta förmälningsceremonierna gå för sig. Man
valde till denna beskickning dåvarande
presidenten i tribunalet i Wismar, friherre Klinckowström,
en af Reuterholms vänner, hvilken bodde i
grannskapet af Schwerin och sedan gammalt hade
förbindelser med detta hof. Reuterholm uppsatte
med egen hand de hemliga instruktioner,
hvarmed den utskickade försågs och hvilka gillades
af konungen samt erhöllo hans underskrift. –
Klinckowström afreste i början af Augusti 1795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
