Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ridderschantz, Sofia Elisabeth - Ritfelt, Anna - Roos, Anna Stina - Roos, Brita Jönsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysande intåg i Malmö och lefde några år i ett
det lyckligaste äktenskap. Men kärlekens låga
förmådde ej vidare uppehålla det lif, som redan
försmäktade af ålderns köld, och fältmarskalken
Staël v. Holstein dog 1764 på sin 80:de födelsedag,
då hans fru bestormade sjelfva himlen med
sin klagan. Den enda tröst hon tillät sig bestod
i föranstaltande om en nästan kunglig begrafning.
Gubben, klädd i serafimerdrägt, lades i en
kista, som invändigt var beklädd med sammet;
och då hon sade honom sitt sista farväl, satte
hon på hans finger en juvelring, som följde
honom i grafven. Sedermera har hon vistats på
sitt gods Araslöf, hvarest hon redan under sitt
frökenstånd höll ett ganska lysande hus, så att
hon hade eget hofkapell och två trumpetare,
hvilka, vid hennes besök i Christianstad, ej
sällan stodo bakpå hennes vagn, och under hela
färden öfver den långa bron med sitt skallande
kungjorde hennes ankomst; ty pomp och ståt
var både hennes och herrns rådande smak. Uti
hennes förmak paraderade konung Christian IV:s
och Christina Muncks samt hennes öfriga kungliga
anförvandters porträtter, och slägtskapen
med dem var alltid ett rikt ämne för diskursen.
Med denna förlåtliga fåfänga förenade hon ett
ädelmod, som beständigt visade sig i den
berömligaste dager. Ganska många nödlidande fingo
sitt bröd af hennes hand, och pauvres honteux
voro isynnerhet föremål för hennes välgörenhet.
Man känner åtskillige fattige officerare, som hon
gifvit nödiga ackordsummor, och hennes hus var
ständigt en fristad för en eller tvänne fröknar,
hvilka af henne alltid försågos med anständiga
giften och utstyrdes med nödig hemgift. Hennes
underhafvande bönder funno uti henne det
ömmaste herrskap, och hennes tjenstfolk blef
gerna af henne väl försörjdt. Själens styrka och
kroppens krafter bibehöll hon i det längsta, så
att hon ännu år 1778, vid firandet af kronprinsens
födelse, öppnade balen med den 80-årige
fältmarskalken, grefve Hamilton. Ändtligen
måste dock äfven hennes själ svigta under den till
grafven lutande hyddans tyngd. De sista tiderna
hade hon svårt att samla meningen af hvad som
sades, och ett par år före sin död blef hon i en
sjukdom beröfvad all sinnesredighet. Hennes
svaga lefnad var derefter ett slags underlig fantasi,
bestående deri, att hon nämnde alla efter
färgerna och figurerna i kort. Detta var så
mycket besynnerligare, som hon aldrig funnit något
särdeles nöje i spel. Långt före sin död hade
hon redan utstakat ceremonielet för sin
praktfulla begrafning, hvartill nödiga penningar
blifvit aflagda. Sitt grafställe hade hon utsett hos
sin herre i Wapnö kyrka i Halland, hvarest hon
ock föranstaltat om en marmorkista, som i nära
20 år väntat på henne. Hon afled barnlös 1789,
92 år gammal."
Ritfelt, Anna, dotter af öfverstelöjtnanten
Henrik R., som adlades 1650, uppbrände sig sjelf
olyckligt i ett bränvinsbad. Samma olyckliga
tilldragelse träffade 1829 en annan dam i
Upsala – enkefru Malmerfelt – som vid mannens
död ville styrka sig med ett ångbad af sprit.
Roos, Anna Stina, har blifvit bekant
derigenom, att hon, förmodligen ensam bland sitt kön,
följde Carl XII under en stor del af hans krig.
Som det påstås, af kärlek till en högre officer
vid svenska armén, anlade hon mansdrägt, och
emedan hon var ovanligt lång till växten,
gynnade detta hennes antagande till soldat vid
general Dükers regemente. Bevistade sedan alla
Carl XII:s fälttåg, och, efter att ha utmärkt sig
vid flera tillfällen, befordrades hon till
underofficer, i hvilken befattning hon tjenstgjorde åtta
år. Efter kriget tog hon afsked, och blef kort
derpå antagen till hofmästare hos grefvinnan
Düker, som mycket gynnade henne; men händelsevis
upptäcktes der hennes rätta kön. Anna qvarblef
likväl sedan hos grefvinnan såsom sällskapsfruntimmer,
tills hon gifte sig med major Irwing.
Med honom egde hon en dotter, vid namn
Margaretha Charlotta, som blef gift med
hofpredikanten och kyrkoherden i Bro, Nils Larsson
Sundell. Hon vistades sedan till döddagar på
Bro prestgård, hos denne sin måg och dotter,
samt visade alltid, äfven under sin höga ålderdom,
vid flera tillfällen prof på ett manligt och
modigt sinne. Majorskan Irwing dog vid några
och 80 års ålder.
Roos, Brita Jönsdotter, som uppgifves vara
den sista ättlingen af Ynglinga-stammen inom
de icke kungliga och furstliga ätterna, var en af
de beklagansvärdaste qvinnor man någonsin hört
omtalas, ithy att hon såg tvänne sina mäns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
