Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stigsdotter, Barbro - Stigsson, Barbara - Stigsson, Elin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreställningar om den nesa, hvarmed han skulle
öfverhölja sitt namn, skrattade Arendt Persson
endast åt den rädda grannlagenhet, som ej
förstod sin egen fördel, och beslöt då ensam draga
nytta af den rika fångst som så oförmodadt
sjelfmant gått i hans händer. Han for derför till en
af konungens embetsmän, Brun Bengtsson i
Sätra, för hvilken han uppdagade hvilken gäst han
hade i sitt hus, försäkrade att Gustaf der i lugn
afbidade hans återkomst, utan att ana något ondt,
och att han upptäckt alla sina planer. Redan
på förhand njutande vid föreställningen om de
utmärkelser och den nytta detta fynd skulle
tillskynda dem, ansågo de sig icke behöfva hasta
att gripa det, utan beslöto dröja dermed till
nästa morgon, då de, med en betäckning af 20
man, skulle tåga till Ornäs, der villebrådet ej
kunde undgå dem.
Det skulle likväl undgå den utlagda snaran.
Försynen ville icke, att Sveriges räddning längre
skulle uppskjutas, och förrädarens egen hustru
blef verktyget, som tillintetgjorde förräderiet. –
Barbro Stigsdotter, af slägten Svinehufvud, som
hade flera utgreningar der i nejden, och sjelf en
systerdotter till biskopen i Westerås, hade väl
icke fått förtroende af sin ovärdige makes
förslager, men kände hans tänkesätt och misstrodde
honom sålunda. Hennes farhågor bekräftades,
då Arendt, utan att besöka sitt hem när han
återkom från Magnus Nilsson, for gården förbi
och tog vägen till Sätra. Hon ansåg Gustaf nu
icke längre säker på Ornäs, yppade för honom
sina betänkligheter och rådde honom att söka
ett gästfriare tak. För detta ändamål försåg hon
honom med häst och släda och tillstyrkte honom
att ställa kosan till Svärdsjö, der kyrkoherden
var en af hans bekanta från lärosätet. Gustaf
insåg värdet af hennes råd och begagnade det.
Då Arendt Persson följande morgon hemkom,
åtföljd af den danske befallningsmannen och dess
vakt, sade man, att Gustaf, som förmodligen
dragit misstanke af sin värds långa uteblifvande,
försvunnit, man visste icke hvart. Sammanhanget
blef sedermera icke okändt för Arendt. Han
vågade väl icke låta sin ovilja uppenbart utbrista
mot sin maka, ty förräderiet är alltid fegt, men
han lät henne åtminstone i den köld och
liknöjdhet, hvarmed han bemötte henne, umgälla
sin ädla handling. Gustaf, som genom den blef
i stånd att fortgå till det höga mål han föresatt
sig, hämnades på den trolöse vännen derigenom,
att han förlät honom, och belönade sin högsinta
räddarinna dermed, att han icke lät hennes
ovärdige man vederfaras något annat straff, än det
allmänna föraktet. – En sägen i Dalorterna
uppgifver, att Arendt, i harmen öfver sin frus
åtgärd, skall hafva svurit att aldrig mera ligga i
samma rum som hon, men att han snart ångrat
sin förhastade ed och kringgått den på det
sättet, att han lät hugga hål på väggen emellan
rummen, så att äkta sängen kunde ställas
derunder, med hälften i hvardera rummet – på
längden räknadt. – Barbro Stigsdotter hade fyra
döttrar och tvänne söner.
Stigsson, Barbara,tiden, till Lunds domkyrka S:ta Barbaras
"silfverbeläte", hvaruti, bland många andra reliker af de
11,000 jungfrurna, förvarades ett halsstycke, ett
refben, ett finger, en tand, tillika med fyra
andra, som det heter, utmärkta, delar af samma
jungfrur, samt ett finger af S:t Adrianus. Dessa
reliker hade kaniken Jakob Gorrer i Lund och
några andra, som studerade i Cöln, hemsändt.
Stigsson, Elin. En sägen förtäljer att på
Österlöfs gård i Willands härad bodde
fordomdags den tappre Lawe Stigsson, och på
Howedstads borg, der nu är en by, som har namn af
borgens första egare, herr Howed, bodde Esbjörn
Howedsson. Men Esbjörn bar hemlig sorg för
den fagra fru Elins skull, som mot sin vilja
blifvit den hårde Lawe Stigssons hustru, men i sitt
sinne mest var Esbjörn huld. Herr Lawe gick
ut i ledung; då besökte Esbjörn den sköna fru
Elin på Österlöfs borg, och vaknade då i bådas
hug den fordna kärleken. När herr Lawe kom
hem från ledungen, fick han under vägen detta
spörja, och visade han i den hämnd, han tog,
sitt hårda sinne, såsom i folkvisan ännu sjunges:
"Han henne slog i dagar,
Han henne slog i två;
Han henne slog så länge,
Hon död för honom låg."
Sedan drabbade Lawe Stigsson i strid med
Esbjörn Howedsson och tog det ett bedröfligt slut.
En grushög är nu det enda, som står qvar af
den gamla borgen, i hvars salar detta sorgliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
