Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storck, Elisabeth Gertrud von - Strandberg, Charlotta - Streckeisen, Carolina - Strussenfelt, Constantia Carolina Amalia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett bref anlände, med underrättelse om, att den
för död ansedda öfverstinnan lefde och hade
ditkommit från Preussen, samt skulle snart vara på
väg till Sverige. – Den nya förbindelsen kunde
nu icke gå i fullbordan, hvilket var för den unga
bruden så mycket beklagligare, som hon snart
derefter gaf lifvet åt en son. Hon blef dock
kyrktagen såsom öfverstens hustru, 1721, i
Köpings kyrka, och sonen fick, genom kunglig
resolution, tillåtelse att bära faderns namn. Han
blef sedermera öfverstelöjtnant och kom i
åtnjutande af faderns säte och stämma på
Riddarhuset. – Engel Bergemarck gifte sig sedermera
med landsfiskalen i Upland Nils Stenman.
Strandberg, Charlotta, fru, född Linderoth
1830. Sedan 1851 lyrisk skådespelerska vid Kongl.
theatern i Stockholm; antogs redan vid 7 års
ålder såsom elev vid nyssnämnda theater; har i
egenskap af dramatisk sångerska vunnit förtjent
bifall; synnerligen i soubrettroller förstår hon att
intaga genom sitt lifliga och varma spel. Hon
är gift med premiersångaren Olof Strandberg. –
Fru Strandberg, som d. 17 Mars 1866 för 50:de
gången uppträdde i Offenbachs operett, “Den
sköna Helena“, helsades af publiken med
enthusiastiska applåder, blommor och lager, samt
erhöll från de kongl. theatrarnes chef, baron
Stedingk, ett bref, deruti denne lärer hafva uttryckt,
att han med synnerlig tillfredsställelse, innan han
afträdde från chefskapet, såg sig i tillfälle att för
det nit och den talang, som fru Strandberg städse
utvecklat under sin sceniska verksamhet, kunna
erbjuda henne 5 års engagement à 4000 rdr årligen.
Streckeisen, Carolina. Sedan f. d. konung
Gustaf IV Adolf d. 17 Febr. 1812 blifvit i
Basel ordentligen skiljd från sin gemål, drottning
Fredrika Dorothea Wilhelmina, beslöt han att
åter gifta sig. Då han i London förgäfves friat
till en miss Rumboldt, vände han sin håg till
Carolina Streckeisen i Basel, en rik
köpmansdotter, 20 år gammal och ganska vacker.
Exkonungen hade penningaffärer med fadern och
blef derigenom inbjuden i huset samt gjorde
dotterns bekantskap, men hon synes ej hafva
besvarat hans ömhet. Han hade till julgåfva förärat
henne ett vackert guldur med en dyrbar kedja,
hvilken skänk väl mottogs, men icke verkade någon
förändring i hennes tänkesätt. Slutligen lärer
exkonungen råkat i en så häftig tvist med fadern,
att denne under hotelser visade honom på
dörren, hvarefter alla besök i huset upphörde. –
F. d. konungen begärde sedan af ordensbröderna
i Hernhut att de skulle åt honom utse en maka,
men äfven detta misslyckades.
Strussenfelt, Constantina Carolina Amalia,
dotter af kammarherren Michael S., föddes d. 16
Maj 1803. Blott åtta dagar gammal, förlorade
hon sin mor. De första elfva åren af sin lefnad
tillbragte hon hos sin farmor i Skåne. Tidigt
tillkännagaf hon en mer än vanlig fattningsgåfva
samt en brinnande håg för läsning. Vid fem år
läste hon sin första roman, som hon tog ur sin
farmors bokskåp, under det att denna hvilade
middag. Vid sju år skref hon sin första vers,
en grafskrift öfver en liten råtta, som hon tämjt
och uppfödt i en bur. Hon mottog sin
undervisning af sin brors informatorer, hvilkas
förvåning hon väckte genom sina snabba framsteg.
År 1813 flyttade hon till sina morföräldrar,
som bodde i Östergöthland. Under sina fristunder
berättade hon för sin syster och sina kusiner
sagor, som hon sjelf diktat. För att öfva sig i
franska språket uttänkte hon, hvar afton sedan
hon lagt sig, långa romaner på besagde språk,
som hon sedermera öfverflyttade på sitt modersmål.
Flera af dessa opera blefvo försålda och
utgifna.
Ganska ung, utan någon litterär ledning,
inträdde hon, såsom hon hoppades, dold under
anonymitetens slöja, på författarebanan. Saknande
såväl sjelfkritik som erfarenhet af lifvet och
menniskorna, hade hon deremot studerat den del af
franska romanlitteraturen, som den tiden
representerades af madame de Genlis och madame
Cottin. Omedvetet bildade hon sig efter dessa
författarinnor, isynnerhet efter den sednare. Nu
som alltid voro kopiorna originalerna underlägsna.
Hennes första roman, “Constance Soligny“, blef i
en Stockholmstidning ganska fördelaktigt
recenserad af kapten A. Lindeberg.
Boktryckaren Öberg i Stockholm blef
hennes förläggare. Tid efter annan utkommo “Alarik
eller Vikingarne“, “Hilma“, “Sigfrid Thuresson
Ryning“, “Andelunden“, m. fl., äfvensom ett häfte
“Dikter“, till hvilket biskop Franzén på
förläggarens begäran skref ett förord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
