- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
364

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strömfelt, Ulrika - Strömsköld, Helena - Strömstedt, Sara Fredrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kavaljeren, grefvinnan Carl Fersen den sista dame,
som bar denna orden. Efter sin hustrus död
återlemnade Carl Sparre till enkedrottningen
ordenstecknet. Utdelningen af denna orden
afstannade nästan samma dag den stiftats.

Strömsköld, Helena, dotter af bondsonen Olof
Andersson (sedermera såsom frälsekamrerare
adlad, 1653, till Strömsköld). Den tiden fanns i
Stockholm en källaremästare Kasten Hoff, som
byggde det namnkunniga huset vid Gustaf Adolfs
torg, hvilket i våra dagar blifvit ombygdt till det
så kallade Rydbergska hotellet. Man har ansett
giftermålsbyråer vara en modern uppfinning i
Sverige. Men Kasten Hoff hade en mor, eller
hustru, som åtog sig att gifta bort flickor, hvilka
sådant önskade. Helena vände sig till denna fru
Hoff, som också skaffade henne en enkling med
6 barn, nemligen kyrkoherden i Jakobs och
Johannes’ församlingar Magnus Johannes Paulinus.
Bröllopet måtte hafva varit mycket högtidligt,
emedan furstinnan Maria Euphrosina,
rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardies gemål,
klädde bruden. I bröllopsqvädet heter det bland
annat:

        "Till slut jag önskar dem så många fröjdedar,
        Som bruden i sin mun rätt fasta tänder har."


Helena blef en förträfflig maka och skänkte sin
man 15 barn. Emellertid afbröts serien af denna
talrika afkomma, då hon dog i barnsäng 1685.
Paulinus, sedermera (1681) biskop i Linköping,
hade således 21 barn med sina tvänne fruar.
(Första frun dog vid 24 års ålder som moder åt
6 barn.)

Strömstedt, Sara Fredrika. Visst är det
längesedan denna ryktbara skådespelerska, en bland
de största på vår svenska scen, såsom ung
uppträdde och hänförde publiken; men många lefva
dock ännu, hvilka sågo henne, då ungdomens
krans prydde hennes mörka lockar och behagens
gördel smög sig kring hennes veka lif. Flera
äro dock de, som minnas hvad hon var i de
mognare och ännu i sina äldre år; ty denna
fulländade konstnärinna var en sol, som ej visste
af nedergången.

Skön var icke mamsell Strömstedt, som år
1829 utbytte sitt namn mot det af fru Torslow;
men hon var, oaktadt bristen på skönhet,
hänförande genom sin talang, genom det herrliga,
gripande sätt, hvarpå hon utförde sina roller;
glada, lätta och skälmska, då hon spelade karl,
men majestätiska, storartade, sublima, då hon
utförde qvinnoroller – ty hon användes i båda
dessa slags framställningar. Ingen page, ingen
ung löjtnant har kunnat vara en komplettare
hjertetjuf, än just mamsell Strömstedt, då hon
visade sig i blå drägt med silfver, eller i en nätt
officersuniform. Men åter såsom Elisabeth af
England
i Schillers Maria Stuart, såsom Gudule
i Notre Dame, såsom Enkehertiginnan i Strozzi
och Martino
, såsom Hugos maka i Skulden, var
hon oöfverträffad.

Mamsell Strömstedt var född 1795 och trädde,
såsom ofvan är nämndt, 1829 i äktenskap med
skådespelaren O. U. Torslow, henne jemnlik i
talang, i rykte, i kärlek för konsten och i sann
uppfattning af densamma. Hand i hand gingo
dessa makar oaflåtligen framåt på den ljusa stråt,
der rättvist lagrar ständigt ströddes för deras
fjät. – Ett större konstnärspar än de voro torde
vara svårt att uppleta. – Torslow var en bland
de få naturens gunstlingar, på hvilka hon tyckes
hafva slösat alla sina håfvor; fru Torslow var
kanske af naturen något mindre begåfvad, än hennes
make; men hon var en elev af den stora fru
Ruckman, hvarjemte ännu hufvudsakligare hennes
eget sträfvande, en ädel ärelystnad och en
brinnande kärlek för konsten hade gjort henne till
hvad hon var.

Det var dock icke så länge, som man hade
hoppats, väntat och önskat, som denna
oförgätliga Melpomenes prestinna gladde publiken med
sina fulländade konstprestationer. Hon hade, i
likhet med så mången annan, af förkylningar
genom alltför tunn klädsel och det förfärliga
draget på theatern, ådragit sig svåra giktkrämpor,
hvaraf hon i långa år plågades och hvilka
slutligen blefvo så ihållande, att hon måste för
alltid afträda från scenen, samt sedermera hålla
sig beständigt inne, den sista tiden vid sängen,
under ständiga plågor. – Att veta henne vara
för alltid förlorad för skådebanan hade länge
varit en stor saknad, en känbar förlust för den
theaterbesökande allmänheten, och såret upprefs
åter, då man erfor att den frejdade
konstnärinnan hade den 18 Juni 1859 lemnat detta
jordiska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free