Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulftand, Cecilia - Ullman, Brigitta - Ulrika Eleonora (den äldre)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon trefnad i den öfriga trakten. Här gjorde de
sig stundom glada dagar, och sådant var
isynnerhet fallet om jularne. Man berättade för fru
Cecilia att musik och ett muntert larm hördes
från Maglestenen. En af hennes raskaste
svenner åtog sig att rida dit och se efter huru det
förhöll sig. Under vägen mötte han en flicka,
som för någon tid sedan försvunnit från gården,
man visste icke af hvilket skäl. Hon berättade
honom att hon blifvit bortförd af trollen, och att
detsamma skulle hända honom, om han ej lydde
de varningar hon ville gifva honom. Vid
framkomsten till stenen såg väpnaren denna
upplyftad, hvilande på pelare, en mängd brinnande
ljus och trollen hoppande och sjungande rundt
omkring. En fager trollqvinna steg fram, räckte
den ankomne gästen ett dryckeshorn och en pipa,
samt bad honom att dricka bergakungens skål
och blåsa i pipan. Väl tog han hornet och
pipan, men kastade ut drycken öfver sin axel på
marken, gaf i detsamma hästen sporrarne och
satte af öfver åkrar och ängar rätt fram till
gården, dit han framkom före trollen, som måste
följa den banade vägen. Trollen samtliga jagade
efter med vildt sorl af hotelser och böner; men
före dem hann svennen fram och lemnade
hornet och pipan i sin frus hand. Trollen lofvade
lycka och rikedomar åt fru Cecilias slägt, om
hon återgaf dem deras pipa och horn; men hon
behöll dem. De onyttiga skatternas eröfring
medförde likväl ingen lycka, hvarken åt den som
tagit dem, eller åt den som fick bytet.
Väpnaren dog nemligen tre dagar derefter, och hästen
redan följande dagen. På hans länd, der några
droppar af drycken fallit, voro både hår och hud
bortfrätta. Ljungby gård uppbrann åtskilliga
gånger, och den Ulftandska slägten bibehöll sig
icke länge. De båda trollsakerna förvaras ännu
vid Ljungby gård, såsom minnen af den
underbara sagan. Hornet är af någon okänd
metallblandning, med messings-zirater. Pipan är af
hästben, och den ton hon ger ifrån sig liknar
gökens läte.
Ullman, Brigitta, borgmästaren i Strömstad
Iwar Kamps enka, dog den 20 Febr. 1763 vid
99 års ålder. Så länge Carl XII under kriget
mot Norrige uppehöll sig i Strömstad, var
Brigitta Ullman hans värdinna. Den store krigaren
visade borgmästaren en synnerlig
bevågenhet för dennes säkra och vigtiga meddelanden
om fiendens marscher och ställningar. Danskarne
visste också ganska väl med hvilken trohet han
gick konungen tillhanda och sökte derför att på
allt sätt skada borgmästarens hus. När de,
efter konungens död, 1719 bröto in öfver gränsen
och alla andra stadens invånare vågade blifva
qvar i sina hus, nödgades borgmästaren med sin
fru och större delen af sitt husfolk flytta öfver
på andra sidan om den nya bron åt
Wenersborgsvägen. Under hans frånvaro bortförde fienden
till Norrige största delen af hans nybyggda hus
och ruinerade hans på egen och flera invånares
bekostnad till kronans tjenst uppförda qvarnar.
Alla andra enskilda hus blefvo skonade. Äfven
1711 hade han och hans fru under största
lifsfara måst flytta inåt landet undan fienden.
Ulrika Eleonora (den äldre). Vi hafva här
en skön bild, en bland de skönaste i det
Pantheon, som våra fosterländska minnen rest åt
förtjensten och dygden.
Bilden, vid hvars betraktande vi här vilja
uteslutande fästa oss, är den af Ulrika Eleonora,
Carl XI:s gemål.
Hon var dotter af konung Fredrik III i
Danmark och hans gemål Sofia Amalia, en prinsessa
af Braunschweig-Lüneburg.
Ulrika Eleonora, född d. 11 Sept. 1656,
förlofvades vid nitton års ålder med den unge
konungen af Sverige Carl XI, men måste i hela
fyra åren vara fästmö, innan bröllopet kunde
firas, och det i och för det häftiga krigets skull,
hvilket, oaktadt den af Carl X slutna freden,
ånyo och helt oförmodadt utbröt mellan
Danmark och Sverige. Ehuru mängden, på ömse
sidor, trodde att förlofningen mellan den
svenske konungen och den danska prinsessan skulle
bli upphäfven, fortvarade den icke desto mindre,
och Ulrika Eleonora ådagalade dervid så
mycken både klokhet och menniskokärlek, att hon
dermed tillvann sig hela Sveriges beundran och
kärlek. Långt ifrån att intrigera, höra till
något parti, eller visa sig partisk för hvarken sitt
eget fosterland, eller det land hon var ämnad
att dädanefter tillhöra, höll hon medelvägen och
blandade sig icke i tvisten mellan dem båda, på
annat sätt, än att hon, så mycket möjligt var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
