Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulrika Eleonora (den äldre)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlade för de arma svenska fångarne,
understödde dem med penningar af egna medel, samt,
der dessa ej förslogo, pantsatte sina juveler och
dyrbarheter, för att anskaffa erforderlig hjelp.
Ändtligen måste dock stridens blodiga lager
gifva rum för fredens oliv, och de höga
kontrahenternas bröllop firades, ehuru helt enkelt och
tyst, på Skottorps sätesgård i Halland, dit den
kungliga bruden hade blifvit från Helsingör
öfverförd af Sveriges ambassadör Johan
Gyllenstjerna. Konung Christian V hade följt sin
syster till Fredriksborg, icke längre; men hans
gemål, jemte enkedrottningen, den höga modern,
ledsagade prinsessan ända till Helsingör, der den
svenska enkedrottningen, Hedvig Eleonora, var
henne till möte. Det var d. 6 Maj 1680 som
bilägret firades, men icke förrän d. 24 November
samma år skedde intåget i Stockholm, då den
unga drottningen samma dag, i Ständernas
närvaro, kröntes.
Den kärlek och beundran Carl XI:s gemål
redan före sin ankomst till Sverige hade lyckats
tillvinna sig af dess befolkning, stegrades, år från
år, och hon förtjenade ock i hög grad all den
hyllning man egnade henne, ty med större nit
och samvetsgrannhet har väl ingen uppfyllt sina
pligter, såsom maka, mor och drottning.
Outtröttlig i uppsigten öfver sina barns uppfostran,
sökte hon dana dem till rättskaffens menniskor,
samt ingaf dem äfvenledes den kärlek till
fosterlandet och den varma beundran för de hänsofna
förfädrens stora minnen, som bör lifva hvarje
sann fosterlandsvän, men framförallt hvarje
konungabarn.
Ulrika Eleonora var desslikes outtröttlig i
utöfningen af sin menniskokärlek. Ingen klagan
halkade ohörd förbi hennes öra eller studsade
tillbaka från hennes hjerta, utan att der finna
genklang. Till de mörkaste, mest undangömda
vrår sträckte sig hennes ömma omsorger om de
olyckliga, och oftast var den handen dem
fördold, som lät räcka dem hjelp och tröst. Det
var henne kärast när hon osynlig kunde verka
det goda, otackad och okänd.
Mot de af reduktionen lidande
adelsfamiljerna, hvilka till följd af de många godsens
indragande till kronan blefvo störtade i fattigdom,
visade drottningen sig utomordentligt god och
deltagande. Det var ingalunda ovanligt att hon
köpte de nipper och dyrbarheter, de funno sig
föranlåtna att till salu utbjuda, samt skickade
dem sedan dessa effekter tillbaka, utan att de
visste, förrän längt, långt efteråt, och det genom
trägna forskningar, hvilken deras hjelpare varit.
Skolor, arbetshus, fabriker, fristäder för
fattiga, samt flera andra, både nyttiga och
välgörande stiftelser hade denna drottnings godhet att
tacka för sin uppkomst och sitt fortvarande, ty
hon donerade dertill ansenliga grundkapitaler.
Bland andra är det ännu i dag existerande s. k.
Drottninghuset i Stockholm, en fristad för
obemedlade, orkeslösa qvinnor, en af Ulrika
Eleonoras milda stiftelser.
Dertill var hon genomträngd af en sann och
lefvande gudsfruktan, icke en sådan som prunkar
med sin egen förträfflighet och visar en helig
afsky för allt hvad verldslig glädje tillhörer, utan
den skonsamma, som öfverser med nästans fel,
den varma, som är källan till hvarje god
handling, den glada, som äfven åt de jordiska
fröjderna inrymmer en vrå af både hjertat och
hemmet. Hon var glad med de glada och såg gerna
att barn och ungdom roade sig; och långt ifrån
att hennes hof skulle varit något ledsnadens
hemvist, der den exemplariska herrskarinnan stel och
styf vandrade omkring, med sin stränga blick
förjagande trefnaden, var det ett hem för
oskyldiga nöjen, der den sköna, milda drottningen
utgjorde själen.
Man har mycket undrat öfver, att denna till
sitt yttre lika intagande som till sitt inre
förträffliga drottning aldrig lyckades ingifva sin gemål
någon egentlig kärlek, ehuru hon städse visade
sig såsom en innerligt tillgifven maka,
outtröttlig i sina omsorger, sin uppmärksamhet och sitt
deltagande, så väl i de mulna som de klara
dagarne. Orsaken till denna kärfhet å Carls sida
har man trott sig böra söka i de myckna
bekymmer, som ständigt fårade konungens panna, de
svårigheter, hvaremot han hade att strida, jemte
hans oräkneliga omsorger och oaflåtliga
sträfvanden för riket, som han mottog så utblottadt,
men vid sin död lemnade i det mest blomstrande
tillstånd. Han kunde dock icke undgå att både
se och uppskatta sin gemåls värde, och bittert
sörjde han hennes bortgång, sorgligt förutsedd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
