Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerhjelm, Anna - Åkerström, Gustafva - Årberg, Lovisa - Åsa, dotter af Ingjald Illråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sofia Agriconnius, var äfven författarinna och
mycket språkkunnig. Hennes bror, statssekreteraren
Samuel Åkerhielm, förde en allvarsam
process med bryggaren Jockum Allstedt i Stockholm,
hvilken trolofvat sig med systern Maria
Sofia, men ryggat trolofningen och gift sig med
enkan Anna Blixt.
Åkerström, Gustafva, lät år 1844 i
Norrköping trycka ett litet arbete med titel: "Mina
Helgdagsstunder".
Årberg, Lovisa, född i Upsala år 1803,
utmärkt såsom praktiserande kirurg. Med
barndomsintryck – emedan hennes moder mycket
sysselsatte sig med att vårda sjuka – blef
dottern initierad i samma yrke, men, begåfvad med
egenskaper, som åtminstone i lika grad som
studier göra personen skicklig till medicinska värf,
fortsatte hon på egen hand sitt ädla yrke. Dock
skedde detta icke till följd af ett af henne
fattadt bestämdt beslut; det hände tvärtom endast
tillfälligt och derigenom att personer af hennes
bekanta från Upsala-tiden vände sig till henne
om hjelp och vård, som hennes hjertelag icke
kunde vägra, då hon visste med sig att hon egde
förmågan att lindra lidandet. Hon var eljest,
under denna tid af sin praktik, antagen i
enskild tjenst inom en familj i Stockholm.
Emellertid utspridde sig småningom ryktet om
hennes kurer, och från praktik med jemnåriga af
hennes klass förde henne ryktet snart till andra
klasser af sjuka, så att hon snart, äfven dertill
styrkt af inflytelserika personer, lemnade tjensten
och började egna sig uteslutande åt den
sysselsättning som natur och uppfostran anvisat henne.
Under växande förhållanden bibehöll hon
alltid samma anspråkslöshet som förut och
begärde blott att få gagna lidande medmenniskor.
Hon bibehöll alltid benämningen jungfru Årberg,
under hvilken titel hon förvärfvat sig fullt ut
så mycket förtroende som de flesta utmärktare
läkarne. Väl försvårades, till och med förbittrades,
hennes bana i början af både skråsinnet,
afunden och en kanske rättvisare betänklighet
vid att låta menniskors helsa göras beroende af
en icke hallstämplad medicinsk omvårdnad, men
sedan man funnit att jungfru Årbergs praktik
var fri från allt charlataneri, äfvensom ifrån
vinningslystnad, blef hennes verksamhet först
tolererad och slutligen tillåten, ja, till och
med på sitt sätt offentligen belönad (med en medalj),
men icke med något annat som kunnat underlätta
hennes uppoffringar af flera slag för den
stora mängd fattiga, af hvilka hennes
mottagningsrum alldagligen fylldes. Hennes välgörenhet
(ty deri bestod hennes praktik förnämligast)
öfverhopade henne med hjelpsökande, och
endast en ursprungligen ovanligt stark helsa och
dithörande kraftigt lynne och väsende gjorde
det möjligt för henne att uthärda med sådana
ansträngningar som härunder blefvo nödvändiga.
Den uppoffrande fattigpraktiken blef väl
emellanåt vedergälld af förmögnare patienter (så som
i allmänhet med läkare blir händelsen), men
hennes egen helsa blef dock under en längre period
medtagen, så att hon ett par år efter hvarandra,
nödgades i Carlsbad söka återvinna hvad hon
förlorat under oförtröttadt besök hos andra sjuka.
Det har visserligen i någon mån lyckats, men
likasom hvilan och förströelsen under dessa
badresor verkat fördelaktigt, motverkas det lyckliga
inflytandet af de nya ansträngningar som
tillhörde återvändandet, helst krafterna efter 30 à
40 års arbeten icke i lika grad uthålla nattvak,
gående och åkande i alla slags väderlek m. m.
som förr.
Om också belöningarne i det offentliga varit
sparsamma och, såsom vi tro, inskränkta till
den förut omtalade medaljen, har jungfru Arberg
likväl rönt icke ringa uppmuntran äfven genom
auktoriteter, samt af det stora förtroende, hon
bland alla samhällsklasser inom hufvudstaden
förvärfvat, ännu mera belönad af det ovärderliga
medvetandet att genom skicklighet och ädel
afsigt hafva gagnat i stort. – Man kan icke
annat än önska det hennes mycket anlitade
krafter måtte länge stå henne bi, till lycka för den
stora mängd som ännu alltfort åtnjuta hennes
omvårdnad.
Åsa var dotter af Ynglingaättens siste konung
i Upsala Ingjald, med tillnamnet Illråda, hvilket
namn hans eget folk gaf honom för hans illbragds
skull. Åsa vanslägtades icke från sin
grymme och herrsklystne fader, utan bråddes på
honom i allt hvad som ondt var. Deremot hade
hon af sin moder, den sköna Göthilda från
Westergöthland, ärft en bländande skönhets farliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
