Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öberg, Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ö.
Öberg, Charlotta. Ur tidningen "Svenska
Arbetaren" för den 13 Augusti 1864 låna vi
följande teckning af skaldinnan Lotta Öberg: "För
omkring 30 år sedan bodde ett fattigt
arbetsfolk i ett dåligt rum på Luntmakaregatan uti
Stockholm. Mannen var timmerkarl och hustrun
gick som hjelp i husen. De hade ett enda barn,
en dotter, som var svag, klen och sjuklig. Lik
en ädel drifhusväxt i ett mörkt rum, hade hon
hastigt vuxit upp, en lungsigtrodnad färgade
hennes porslinshvita kinder och den smärta
gestalten tycktes liksom sakna styrka att uppbära sig
sjelf. Hon var sexton år gammal och passade
till ingenting i föräldrarnes hem. Af en
välvillig grannfru, som hade en son i skolan, fick hon
låna dennes skolböcker och hvad annat bokligt
som kunde finnas i detta tarfliga hus.
Derigenom vaknade hos henne ett inre lif. Böcker voro
och blefvo hennes sällskap, hennes näring,
hennes behof; de väckte slumrande krafter i hennes
själ. Der hade förut legat likasom tyngder och
plågor och främmande krafter, omedvetet, men
känbart, outveckladt, men tillstädes. Nu började
detta chaos att klarna, ljusna och reda sig. Det
var en skaldenatur, som, omsluten af en kall,
hård och trång omgifning, icke kunde af egen
kraft utveckla sig, liksom vissa ädla blommor i
oblida luftstreck sakna förmåga att sjelfva öppna
sin knopp, samt multna och förgås derinom, om
ej knoppsprickningen underhjelpes utifrån.
Hennes hjerta började öppna sig. Skära, älskliga,
djupa toner sökte sig språk att gifva sig
tillkänna, och funno det liksom af sig sjelfva.
Liksom Pehr Hörberg gjorde sina första utkast på
stenar, näfver och brädlappar, ritade den unga
flickan, ty skrifva kunde man icke kalla hennes
försök, poetiska ingifvelser af en hög jungfrulig
skönhet på, af välvilja erhållet, makulatur från
hökareboden eller karduspapper från tobaksboden.
Älskad och på det ömmaste omhuldad af
en fattig, obildad moder, som för dottern endast
såg en mörk och hopplös framtid, men älskade
henne mer i samma mån hon fann henne hjelplös
och olycklig, lefde den unga skaldinnan
ensam med sina drömmar, sina böcker och
skriföfningar, oförstådd af verlden och sjelf ej
förstående en verld, som var så hård, trång, mörk
och kall omkring henne.
En gammal rik och välvillig fru vid Skeppsbron
skulle af sitt husfolk beredas en liten
öfverraskning på sin födelsedag. De välvilliga hade
råd för blommor och små gåfvor åt den goda
husmodern, men kände behofvet af mera talande
uttryck för sin tillgifvenhet och kärlek; de ville
hafva något skrifvet, då de ej kunde tala hvad
de vid ett sådant tillfälle önskade. Hjelphustrun,
som gjorde grofsysslorna, reste sig under
öfverläggningen upp från sitt arbete och ropade
fryntligt: "varen icke ledsna, jag skall skaffa er
verser; min dotter skall skrifva till i morgon åt er;
gif henne blott litet papper." Öfverraskningen
och glädjen voro lika stora. Vid högtidsdagen
kom också madam Öberg med de utlofvade
verserna. Det var en liten dikt af så enkelt behag,
så fint doft af kärlek och tacksamhet för den
vördnadsvärda gamla, att hon icke mindre
öfverraskades och gladdes, än hennes husfolk när
madam Öberg vid skurbaljan gaf sitt löfte. För
en umgängesvän, som dagen derefter gjorde
henne ett besök, berättade den gamla frun sin
gårdagsfest och visade såsom kronan derpå de
erhållna verserna. Denna, lika öfverraskad som
värdinnan, säger: "Jag är till middagen i dag
hos grefvinnan Wetterstedt; tillåt mig att få visa
dessa verser för hans excellens, hvilken, lika
upphöjd gynnare, som fin kännare af vittra
alster, säkert skall deruti finna ett stort nöje."
Med den lilla berättelsen om författarinnan
framlemnades verserna till den vittre domaren. "Jag
finner icke allenast så mycket snille deruti",
säger han, "utan äfven så mycken bildning och
underbyggnad förrådas i dessa verser, att jag ej
kan sätta mycken tro till hela den pikanta
historien om skurmadamens dotter och poesien på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
