Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öda - Öhrstedt, Maria Helena - Östberg, Charlotta - Österberg, Aurora Wilhelmina - Österman, Wahlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grymme morfadern. Öfverallt, hvart hon tog sin
tillflygt, fann hon skydd och deltagande; men hon
vågade ej stanna länge på hvarje ställe.
Slutligen for hon på Östersjön öfver till Gardarike, det
nuvarande Ryssland, der hon hos den derstädes
regerande konungen fann ett säkert skydd.
Intagen af den unga enkans älskvärdhet och många
verkligt goda egenskaper, erbjöd Radbart – så
hette han – henne snart sin hand och hon
samtyckte att dela hans thron. De fingo tillsammans
en son, som kallades Randver och som med sin
halfbroder Harald uppväxte i frid och endrägt.
Men när Iwar Widfamne slutligen drunknade
i Finska viken och hans stora rike blef utan
konung, föll folkets val enhälligt på Harald, som
nu tillika med sin moder återvände till Sverige,
der han för sina krigiska bedrifter snart erhöll
namnet Hildetand. Han blef der konung i
morfaderns ställe, ett tillbud som han desto mer
kunde antaga, som hans fader, konung Radbart
i Gardarike, hade dött och thronen tillfallit en
hans son med ett tidigare gifte.
Öhrstedt, Maria Helena, gift med en
Reinstedt, har såsom enka gifvit 8225 rdr till Jakobs
och Johannis fattighus, som utföllo efter hennes
död, 1846. Medlen skola användas till pensioner
åt enkor och ogifta döttrar efter embets- och
tjenstemän i kronans embetsverk.
Östberg, Charlotta, född Hilfeling, omnämnes
af Boye bland svenska målarinnor. Hon säges
hafva utöfvat målarekonsten i mer än en genre,
samt äfven hafva lyckats i försöket att gravera.
Äfven nämnes hon såsom den enda i Sverige,
hvilken har förfärdigat mosaikarbeten, hvari hon
påstås hafva vunnit en utmärkt skicklighet.
Österberg, Aurora Wilhelmina, var på vår
kungliga theater en bland de älskligaste
företeelser, ehuru beklagligen en af dem som hastigt
försvinna, för att länge, länge – ja,
outplånligt, lefva i minnet. Ingen, som sett denna ljufva,
intagande qvinnovarelse, kan väl någonsin
glömma henne, och vi hålla af hjertat med den
författare, som säger, att i vissa roller, särdeles i
Fenella i Den Stumma från Portici, torde aldrig
någon komma att öfverträffa – vi, för vår del,
skulle vilja tillägga – upphinna henne.
Fru Strandberg var född 1826 och kom såsom
mycket ung till Kongl. theaterns elevskola.
Hon lärer hafva haft de mest förvånande anlag
för scenen, hvilka med en lika förvånande
hastighet utvecklades. Redan såsom elev spelade
hon till allmänhetens högsta belåtenhet de henne
anförtrodda många rollerna. Hon var förtjusande
i Systersonen, i Den lilla enfalden
från landet, i Frieri och förställning
m. fl. – Man visste ej hvilket man skulle mest
beundra, hennes obeskrifliga täckhet, hennes
medfödda gratie, hennes älskvärda naiveté, eller
den talang för scenen hon så synbarligen allt
mer och mer förvärfvade sig – man skulle nästan
kunnat säga mellan hvarje ny representation.
På theatern – ja, äfven utom densamma,
såg mamsell Österberg ut nästan som ett barn;
men hon var dock 20 år gammal, då hon gifte
sig med premieraktörn vid lyriska scenen herr
Olof Strandberg. Kort derefter upptäcktes att
hennes fysik var klen, till följd af ett allt mer
och mer öfverhandtagande bröstlidande, hvaraf
hon ock sedermera dog, d. 12 Aug. 1850, i en
ålder af 23 år, 10 månader och 24 dagar,
efterlemnande en späd son. – Stockholms hela
theaterbesökande publik sörjde vid den unga
konstnärinnans graf; ty för väl visste man att
decennier skola förflyta, innan man på vår scen får
skåda någon jemförlig med Aurora Strandberg.
Österman, Wahlborg, enka efter
tolagsinspektoren Pihlman, gjorde den 30 Nov. 1779 en
donation af öfver 9000 riksdaler, hvaraf årliga
räntan skulle bilda fyra pensioner åt behöfvande
enkor i hufvudstaden. Denna donation har
blifvit kallad Pihlmanska fonden. Verkställigheten
af detta testamente uppdrogs åt Mariæ Magdalenæ
församlings kyrkoråd. – Inom nämnde
församling bodde Wahlborg Österman till sin död
den 21 April 1780. – För att bevara minnet af
denna välgörenhet, har kyrkorådet 1782 på den
ena pelaren vid kyrkans norra sida låtit
uppsätta ett epitaphium af marmor. – (Af misstag
har fru Pihlman blifvit upptagen under namn af
Osterman, Wahlborg, [se detta ord], emedan
Ferlin i sin Stockholms beskrifning så benämner
henne; men Österman är hennes rätta namn.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
