Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136. RÖK, KYRKOGÅRDEN, LYSINGS IlD. 233
Enl. Bugge var namnet Vämödh, vars första led annars icke förekommer.
a I slutar med ett skiljetecken, som Bugge ansåg bestå av tre punkter, vad I!rate också anser möjligt,
ehuru den övre vänstra punkten är osäker och den nedre liten. O. von Friesen och M. Olsen anse den
något långsträckta punkten upptill t. b. för det enda skiljetecknet, vilket kanske är riktigt, då det
överensstämmer med skiljetecknen i d III och VI.
a II 1—29 in uarin fa|li fa|liR aft faikion sunu ’men Våren skrev dem, fadern efter sin
döde son’.
Fvn. Varinn tillhör fornsagan, Bugge, Rök I, 10, III, 6; pret. fa|li hör till samma verb som isl. fä ’skriva,
teckna’ och är urgammalt, brukat om runor, se Bugge, Rök I, 11, III, 213. Meningen är icke, att fadern
egenhändigt ristat runorna; Bugge, Rök I, 12, jämför L. 799, som börjar: »Holmfast och Rodälv ristade runor»,
ehuru sedan runristaren nämnes särskilt uti inskriften. Jag förmodar, att verbet ursprungligen avser runornas
uppritning med färg med eller utan ristning, jfr Venantius Fortunatus: Barbara fraxineis pingatur runa
tabellis, men även färgen torde hava anbragts av ristaren, icke av Våren. Ack. faikion hör till adj. isl. feigr,
fsv. fëgher ’som snart skall dö’, mon som någon gång i gammal dikt betyder ’död’, vilken dubbla betydelse
ock tillkommer ordets motsvarighet ags. fæge, fs. fëgi, mht. veige, se Bugge, Rök I, 12, III, 8. Ack. sunu
’son’ med sedermera bortfallet -u i behåll, jfr Ög. 8 Kälvesten.
a III 1—14 sakum muk mini |iat ’Sägom för folket det minne’.
Som 1 pl. imperativ ’sägom!’ har sakum tolkats av Bråte, Rök III, 267 f., vilken uppfattning skall nedan
s. 238, 250 motiveras. Bugge, Rök I, 15, översatte det ’vi säga, förtälja’, Rök III, 11, ’jag säger’. Uppdelningen
muk mini förkastas av Bugge, Rök III, 15, men upptages av Bråte s. 267 och stödjes geuom att ordet mini
förekommer självständigt i d IX.
Bugge, Rök I, 17, läste mukmini, som han först tolkade ’son-minne’ (jfr isl. raogr ’son’), vilket med rätta
förkastades av Läffler, Om v-omljudet etc., Uppsala 1877, s. 15, som i stället föreslog att tyda mögminni
’folkminne’. Bugge, Rök I, 212, var dock mera benägen för uppdelningen ukmilli ungminni ’något som ännu
är i friskt minne’, men föranleddes Rök II, 42 av f 6—11 mogmeni att återgå till den förra uppdelningen
men tolka mogmeni, mukmini som mogmenni ’hela folkets människor’, vilken förklaring utan hänsyn till d
hade funnits av Th. Wisén, som jämfört isl. mügr ok margmeuni. I Rök III, 13 invänder Bugge mot denna
sin tydning, dels att mogmenni väl måste betyda ’den Männern der Menge (der Alasse)’, ’den gemeinen Leuten’,
vilket synes föga passande, dels att e, i nti andra stavelsen för väntat 0 är betänkligt och knappt förklarligt
vare sig genom inverkan av följande -nni eller genom att stavelsen saknade huvudton, men lämnar därhän, hur
rungruppen är att uppfatta. Sist anförda betänklighet gäller ock uppfattningen ukmini ungmenni, som dels
Bugge, Rök III, 14, tänkt på, i det han översatt »jag säger om den unge mannens, men förkastat, dels
Lindroth, SNF. II: 8, 2 ff., förordar, i det han översätter: »vi omtala (eller kanske: »jag omtalar») för det
unga släktet».
Torp, Ark. f. nord. fil. XXIX, 346 sluter till uppdelningen ukmini av att denna rungrupp enligt hans
uppfattning ock förekommer d IX, föregången av n, men uttalar sig ej om betydelsen därav, än mindre om den av
nukmini d IX.
R. Nordenstreng, SNF. III: 9, s. 31, läser sagum Ygg minni »vi säga Ygg den hågkomsteu» och anser
stenens ändamål vara att påminna Ygg (Odén) om den dödes bragder och ätt, ehuru förf. anser det klart, att
Ygg icke behöver därom upplysas.
a III 15—39 huariaR ualraubaR uaRin tuaR a IV 1—3 |iaR ’vilka de två krigsbyten voro’.
Ordet ualraubaR fem. plur. motsvarar fsv. ualruf n., vilket ord förekommer i de flesta forngermanska språk
och betyder ’byte från slagen fiende’, se Bugge, Rök 121, III, 16, och jfr lat. spolia. I Jydske lov 3, 24
(Thorsens upplaga s. 232) förklaras walrof sålunda: hivat sum man rovær af annan tliær dræpam warthær.
antigli klcethæ. ceth wapæn. dth silf. æth pænning. of lian liafthæ thcet a sik. tlicet cer wäl rof.
a IV 4—36 sua|i tualf sinum uaRin numnaR tualraubr ’så att tolv gånger två
krigsbyten togos’.
Runorna tualraubr stå på grund av bristande utrymme för tuaR ualraubaR, i det ua ristats blott en gång,
varvid det slutande r i tuaR överhoppats, liksom i slutet a i aR, vars r, som ej kunde skrivas upptill, utbyttes
30
—104035. Östergötlands runinskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
