Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTENS ADELSMÄRKE.
AK
CARIN WÄSTBERG.
Det var i slutet af nov. 1906. Vägen gick öfver Milano, emedan dess stora
utställning sades ännu vara öppen. Så var emellertid ej händelsen, utan hade densamma blifvit
officiellt stängd redan den 12 samma månad.
Till utställningsområdet erhöll jag emellertid inträdeskort. En sådan plats i
upplösningstillstånd är ju icke vidare tilltalande. Förstörda interiörer och packlårar, intet annat
inomhus. Som förstörelsen likväl ännu ej hunnit byggnadernas exteriörer, befunno sig
dessa i sitt ursprungliga skick. Om det underhaltiga skall man ej vara mångordig.
Alltså: Dessa hallar och paviljonger utgjorde den största samling karaktärslös arkitektur,
som åtminstone jag varit i tillfälle se. Hur kan det vara tillåtet i vår skönhetsfordrande
och om skönhet så högt skroderande tid uppföra så mycket rent fult — det karaktärslösa
är alltid fult —, och att göra detta på en plats, dit folk från alla håll inbjudes för att
inhösta kunskaper och taga goda intryck?
Månne icke de stora utställningarna spelat ut sin roll? Milanos krokanstad
stadfäste mig i den öfvertygelsen. Utställningarna böra ej vara större, än att de kunna
förverkliga det väsentliga i utställningsprincipen: att på allra bästa sätt exponera det allra
bästa. Hvart land för sig, antingen utställningen anordnas hemma eller utomlands, det
är ett gyllene lagom, som man kan förmå sammanhålla till en mångsidig enhet och
skönhet.
Jag lämnade Milano fortast möjligt för att nå min bestämmelseort, Firenze. I det
ärende jag var stadd måste den staden bli målet. Jag hade rest ut att söka skönhet.
Det skall man göra, när man känner sig mycket fattig och mycket trött. Ty att komma
i kontakt med skönheten, det gör rik, det hvilar och förnyar.
I hvarje land bör man blott studera det som där finnes bättre än annorstädes. I
Italien sökte jag därför skönheten uti 13-, 14- och 1500-talens konst, det förflutnas konst
alltså. Men inte för att kopiera denna och ännu mindre för att imitera den ägnade jag
den all min tid och ett odeladt intresse. För att af denna härliga konstperiod lära en
enda bokstaf af skönhetens alfabet, något litet af dess innersta kärna och väsende! Söker
man detta i konsten, då är det ju alldeles likgiltigt, i hvilket material skönheten har tagit
gestalt. Ty skönheten är blott en enda hur den än växlar i uppenbarelseformer. Den
kan därför lika väl studeras i Bargellons stenmassor som i marmom i Maria Novellas
facad och i Donatellos skulpturer, lika väl i Masaccios, Giottos och andras freskofärger
eller della Robbias lera som i silket och yllet i de gamla flamska tapeter, hvilka finnes i
Museo degli Arazzi och annorstädes i Firenze.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
