- Project Runeberg -  Svenska slöjdföreningens tidskrift. Organ för konstindustri, handtverk och hemslöjd / 1908 /
48

(1905-1931)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

48

SVÉXSKA SLÖJDFÖREXIXGEXS TlDSKRtFT 1908.

Skönheten är så stor och rik och fördomsfri, den har därför råd att vara allestädes.
Man kunde också här tydligt se, att den ej sagt till någon af den tidens konstnärer: Jag
är för god att vara med i en väfnad, en möbel, ett fönsterfoder. Nej, försöket att mota
in konsten, skönheten i ramar eller på annat sätt afskilja den från allt användbart är
ett karaktärsdrag för senare dagars andligen fattiga och sparsamma släkte.

Emellertid har det ej ens förunnats skönheten att gå fri från en Achilleshäl. Ett enda
material i hela skapelsen bestämmer dess rang af hög eller låg, stor eller liten konst, det
är det mänskliga materialet, konstnären. Allt, allt beror på i hvilken grad denne bär
skönheten själf inom sig.

Denna sanning är icke ny, men jag nämner den ändå. Här i Firenze träder den
en öfverallt till mötes.

Firenze såsom konststad är frukten af flera århundradens verksamhet, utöfvad under
enastående lyckliga förhållanden. Där råder hvarken brist på stora konstnärer eller stora
konstnärliga uppgifter, ej heller på en allmänhet, som älskade det sköna, emedan det
gaf glädje, och icke på pengar, hvarmed konsten ekonomiskt kunde stödjas. Under så
gynnsamma omständigheter har väl ingen känd konstperiod, — den grekiska undantagen —
förflutit. Och behållningen har rättvisligen blifvit i öfverensstämmelse därmed. En
skattkammare är Firenze — och i dubbel bemärkelse. Först för alla med skönhetssinne.
Därnäst för staden själf pekuniärt. Ty från hela världen komma resande och bjuda sitt
guld för att få se och beundra. Förr eller senare förräntar sig äfven i detta afseendet
det för konst utgifna myntet. — Thiels galleri kommer att draga heder öfver Sverige
och kronor till Stockholm —.

Det, som bygges upp under århundraden, kräfver många byggmästare, och talrika
äro också de, som rest Firenzestaden. Och lika många som de varit, lika sinsemellan
skiftande blefvo deras verk. Men ^därför att skönheten blott är en, 2)därför alt alla
dessa konstnärer varit helt besjälade af densamma ha de mångas insatser ej resulterat i
ett disharmoniskt lappverk. Det hela är enhetligt i skönhet, och detaljerna, d. v. s. de
stora kyrkliga och världsliga byggnaderna med allt hvad till dem hörer — också de hvart
och ett uttryck för mångas förenade förmåga — äro blott äkta led i denna enhetlighet.

Har nu denna enhetlighet hindrat den individuella begåfningen att göra sig helt och
fullt gällande? Naturligtvis inte.

Se t. ex. Or S. Michele. Arkitekturens väsentliga drag störes ej af de andra
medverkade konstgrenarna. Hvar af dessa är dock sig själf. Och hvarje enskild
konstut-öfvare, som lämnat sitt bidrag till kyrkan, är också sig själf. Icke härmade Verochio
Donatello, icke frångick Luca della Robbia sin konstnärsnatur och blef en af de andra,
därför att samma facader skulle bli platsen för allas deras arbete? Tillsamman ha de
ändå, arkitekter, skulptörer, målare, åstadkommit ett helgjutet konstverk. Eller tag som
exempel Bargellon med dess ädla, stolta exteriör och så gården med den fria, beundrade
trappan. Olika konstnärer byggde den under olika tider, hvar och en satte sin prägel
på sitt, därmed blott höjande byggnadens helhetsvärde. Jämför sedan Bargellon med
Or. S. Michele. Hvad är det gemensamma hos dem, hvad är som verkar samling af detta,
som skapats af så många viljor, så olika temperament, så skilda begåfningar? Det är
skönheten. Den finns i helhetsform, i proportioner, i ytor, detaljer och färger hos båda.

Värdet af det personliga i konsten, denna utomordentligt viktiga faktor, har man
i Firenze otaliga tillfällen inse och begrunda.

Det låter kanske som en paradox, men det är dock det personliga, som här gjort
samarbetet möjligt, som möjliggjort för den ena att fullborda, hvad den andra ej hunnit afsluta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:23:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ssf/1908/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free