Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Bd I. Nr 5. — J. A. LÜNDELL.
ock därför till dem hörande, är dalmålet i Älfdalen, Orsa ock Mora,
samt de nya socknar, som af gammalt legat under dem. Dalmålet
är, som man vet, till den grad olikt vanlig svenska, att dalkarlar
ock kullor, som ofta äro stadda på vandring i andra landskap för
att söka arbete, tala två språk, sitt eget för den oinvigde
obegripliga sins emellan, ett annat, som skall vara högsvenska ock värkhgen
är en jämförelsevis god sådan, med andra. Bildningsdrag, som
uteslutande tillhöra dalmålet, åt minstone äro främmande för dess grannar,
äro : l äfven i bör jan af ord, t. ex. hvo lefva, laik lik, men merändels
bortfallet mellan vokal ock vissa konsonanter, liksom i engelskan,
t. ex. måm malm, wep hvalp, kåv kalf, fok folk, swegå svälja1); Is,
sts, dz för k, sk, sti, g, t. ex. tsma kärne, fleisen fläcken, fists’n
fisken, stsana stjärna, dzaro göra, mdztn ryggen2) ; i mer eller
mindre vokaliskt efter s ock andra konsonanter, utom k ock t,
hvadan intet J-ljud finnes, utan man t. ex. har siu sju, siöv själf; före
vokal öfver alt w: watt hvit, wid vi, htvan kvarn, swolos svalna,
twiggs, tvinga o. s. v., men efter vokalen v: hvum vi lefva3); h
förekommer icke : äst häst, åvå hafva o. s. v.4) ; nasalerade vokaler
finnas, liksom i franskan, t. ex. q på, frq frå, scç sedan 5) ; ö är
sällsynt eller brukas als icke6) ; de gamla diftongerna ei, au, ey
äro alla ersatta af nya enkla vokaler, så vida icke ei motsvaras
af ie, såsom åt minstone ofta synes vara fallet7) ; men gammalt långt,
i ock u hafva utbildat sig till diftonger, hvarvid det egendomliga
inträffat, att de tre socknarne för ü fått hvar sitt tveljud:
Alf-dalen au, Orsa ai, Mora åi, således aus-ais-åis, aut-ait-åit,
dauva-daiva-dåiva8). Vid böjningen är att märka först ock främst, hvad som
redan är påpekadt, att den gamla frikativan i imperf. ock sup. af
första konjugationen samt sup. af starka verb, neutr. af efterhängda
artikeln ock neutr. af adjektiv på -en (-in) kvarstår som d åt
minstone i Älfdalen, t. ex. wantad väntade väntat, bund burit, huthö
kolet, muhd mulet, öfvergänget till r i Mora, men i Orsa är på väg
att spårlöst försvinna liksom i öfriga mål norr om Småland;
vidare att svaga verb i presens behålla ändeisen -r; framför alt att
de gamla ändelsema för första person pluralis på -um, andra på
-td eller därmed liktydigt -ir ännu kvarstå i fult bruk: hvum (vi)
lefva, hvid (I) lefven o. s. v., den senare ändeisen alldeles
enstaka inom svenska mål ock nu mera ej ens i norska mål
någon-städes att spåra, den förra endast undantagsvis förekommande i
några sydliga mål i .Halland, södra Västergötland ock västra
Småland; att starka verb af formen bita-bet ock bjuda-bjöd åt minstone
’) Alf. s. 49-51, 56. 2) Alf. s. 52, 55, 59, 62. 3) Alf. s. 79. *) Alf. s. 81.
6) Alf. 122 f. 6) Alf. 8. 100. 7) Jfr Leffler, Ordet eld (Sv. landsm. I. 7). S
272. 8) Alf. s. 105, 126-130.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
