Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1. Om Färöarna. Af THEODOR NORDSTRÖM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Bd. I. Nr 1. THEODOR NORDSTRÖM
rof, då do vanligen äro hopbundno mod on lina. Fogolfångston
kliif-vor, som sagdt, många offer, men är faran väl öfver är glädjon stor,
sam-talon öfver hvad som händt under fangsten räcka till för hela
vintorn och mannen vinnor derigonom i sjelfaktning, sinnesnärvara och
lugn i faran. Det byte, som sålunda vinnos, går till flcro hundrado
tusontal foglar af alla slag. Köttet saltas och fjädrarno användas
till vanligt bruk. År 1873 utfördos 170 centner 20 skâlp. fjäder
och 1875 155 contnor, hvilkot natnrligon förutsätter on ofantlig mängd
foglar.
Innan vi emellertid lomna kapitlot om fogelfängston, vill jag här
moddela den boskrifning på ön Stora Dimon, som pastor Sörensen
meddelat (Dansk Ma an fdskrift 2 R. 2 p. 17), då den ger en god idé om
fårö-natur och lif. »Vi ro först förbi borg af svindlande höjd, besatta
mod lomvier i millioner; i det gröna gräset på en sluttande afsats,
«grunuskùr», sitter lnnnefogol vid lunnefogel och tittar ned i båten.
Man väntar icke främmando till ön; man är i bergen. Midtigenom
berget har naturen danat en väg, don är sjual men dock passabel.
Folk sitta deruppe på vägen, de se ut som flugor. Förmodligen skall
man fånga foglar. Ganska rätt; nu fingo vi ögonen på
foglinge-mannon, han kommer svängande ned, han liknar on liten spindel,
som spinner längs mod väggon. Han brukar stången flitigt vid en
afsats och man kan so att han fångar lomvior i mängd. Medan
han låter hissa sig från afsats till afsats, vilja vi söka att komma
vidare. Vi vilja upp på ön. Hvilkot alarm på landningsstället inne
på kusten. Måsar och lomvier skrika i kapp, liksom ville don ena
öfvorbjuda don andra. Här är berget lägre, lomvier och måsar kila
om hvarandra, och med hvilken lofvando krans af lunnefoglar är icke
bergets lägre del prydd. Här är »Drottin» öfverst uppe, en
framspringande klippa, som sträcker sig ut Ofvcr hafvet; ditopp eller
dorifrån ned måste bonden hissa alla tunga varor; till och mod kor och
hästar måsto resa donna luftiga väg i linan 60 famnar upp eller ned,
mon do fa då bindel för ögonen för att inte blifva virriga i hufvudet.
Från landningsstället till uppgången på ön är en lialf fjerdingsväg.
Do lodräta bergen hafva här on bred klippfot längs med liafskanten,
men på den ligga hopar af nodstörtado klippblock och stora stenar;
öfver dom måsto man klättra upp och nod; man märker det snart i
knäna. Lunncfogoln som sitter i tusontal hela vägen låter icko genera
sig förr än man nästan kan nå honom mod käppen, då ger han sig i
väg. Ändligen äro vi vid uppgångon ; den ser just icko inbjudande
ut. Vi skola upp för en klippborg som är 40 famnar hög och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
