Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mina män fattade nu sina bössor, men jag bad dem låta
dessa ligga och i stället bryta ut bottenplankorna i båten och
begagna dem såsom åror, ty två flodhästar närmade sig oss
med uppspärradt gap, och det tycktes som skulle det blifva vår
lott att förgås i vattnet, sedan vi med så knapp nöd
undkommit vildarna på land. Jag lät den ena af flodhästarna nalkas
på tio yards’ håll, hvarefter jag tog sigte midt emellan hans
båda ögon, genomborrade hans skalle med en grof kula och gaf
äfven den andra ett sådant sår, att vi icke behöfde frukta något
af honom.
Då de snopna och ursinniga vildarna sågo sitt byte undfly
dem, hade de efter en kort rådplägning skyndat ned till två
kanoter som lågo uppdragna på stranden vid vikens nordvestra
hörn. Efter hvarandra nedsköt jag de två vildar som sökte
skjuta ut farkosterna, men andra kommo i deras ställe och
slutligen fingo de kanoterna i vattnet och började ifrigt förfölja oss.
Två andra kanoter syntes komma utefter stranden från öns östra sida.
Då det sålunda var oss omöjligt att hinna undan, hvilade
vi på årorna och inväntade dem, sedan vi kommit ut ur viken.
Min elefantbössa var laddad med explosiva kulor. Fyra
skott dödade fem vildar och sänkte två af kanoterna. Infödingarna
i de två andra vände om för att hjelpa sina vänner upp ur
vågorna. De försökte ingen vidare förföljelse, men en del af de
på stranden varande hade skyndat ut på udden, och då vi
återtogo rodden, hörde vi en röst ropar "Gån att dö i Nyanza!"
och sågo dem afskjuta sina pilar, hvilka utan att träffa föllo
ned några yards bakom oss. Vi voro räddade!
Kl. var 5 eftermiddagen. Vi hade endast fyra bananer i
båten, och vi voro tolf hungriga män. I händelse vi finge
gynsam vind, kunde vi på en dag och en natt hinna tillbaka till
vårt läger. Men finge vi motvind, kunde resan upptaga en
månad. Och hvar skulle vi under tiden få lifsmedel, om det skulle
gå oss på samma sätt som vid Makonga, Alice-ön och Bumbireh?
Friskt vatten fans i så stort öfverflöd, att alla verldens arméer
i ett århundrade kunnat släcka sin törst dermed. Men mat?
Hvart skulle vi vända oss för att erhålla sådan?
En frisk bris blåste från ön. Vi hissade loggertseglet i
förhoppning att vinden måtte fortfarande vara gynsam för sydöstlig
kurs. Men kl. 7 på aftonen inträdde fullkomlig vindstilla. Vi
återtogo våra provisoriska åror — de tunna, böjliga
bottenplankorna. Vår fart utgjorde omkring tre fjerdedels mil i timmen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
