Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just som vi skulle draga oss tillbaka för att gå till hvila,
kom en kanot farande nedför floden och styrde försigtigt kurs
på båten. Shumari, Uledis unge broder, som hade vakten,
väntade tills den väl hade lagt till, då han grep kanotföraren och
ropade på den alltid till hands varande båtbesättningen för att
få hjelp. Man försäkrade sig om infödingen och förde honom
in till mig; då ljusen blifvit tända, såg jag att han var en
gammal man, som var så krokig af ålderdom, att han nästan gick
dubbel.
Jag kan icke erinra mig hos någon menniska hafva sett ett så
elakt ansigtsuttryck. Jag skänkte honom omkring ett dussin
kaurier, hvilka han ryckte ur min hand alldeles som en arg
hund bemäktigar sig ett stycke kött ur en främlings. Han var
en verklig vilde, förhärdad genom råhet och allt för gammal att
lära. Vi satte honom tillbaka i hans kanot och läto den drifva
vidare mot hans hem.
En timme senare kom en annan främling till lägret. Äfven
han blef fångad och förd inför mig. Han var en gosse om
sexton eller sjutton års ålder, hvars ansigte var en upplaga i
smått af den äldre vildens. Jag smålog vänligt åt honom och
tilltalade honom mildt. Sedan gaf jag honom ett lysande rödt
perlband och fylde hans ena hand med kaurier, hvarefter jag
lät göra honom några frågor. Han besvarade fem, men sade sig
sedan vara trött och ej vilja besvara flere. Vi bevakade honom
under natten och läto honom om morgonen gå sin väg. Jag
erkände min oförmåga att få någon makt med denne vildes själ.
Då vi skulle lemna lägret, mötte vi tre kanoter, hvilka
kommo från den sida af floden der Ukassa ligger. Genom våra
tolkar tilltalade vi dem vanligt, bådo dem att få veta på hvilket
sätt vi hade förolämpat dem, eller hvem vi hade skadat, efter
som de fattat ett så dödligt hat till oss främlingar. Ville de
ej ingå ett vänskapsförbund med oss? Vi hade perlor, tyger,
messing, koppar och jern, hvarmed vi kunde köpa föda, getter,
bananer och säd.
De lyssnade uppmärksamt och gåfvo med hufvudet tecken
till bifall. De frågade, om vi ej ville slå på trumman för att
göra dem ett nöje. Jag ropade på Kadu, en af Mtesas pager,
som var skicklig i denna konst, och befalde honom att roa dem
efter bästa Kiganda-bruket, Kadu fattade sina trumpinnar och
sin trumma och lät efter några inledande slag en så väldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
