Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma synas lemningar af ett gammalt vattenfall, och lava
förekommer i sådan mängd, att det ger scenen ett riktigt vulkaniskt
utseende. En hög bergås söder om Kalubu drager sig i
riktning åt nord-nord-ost och bildade en anmärkningsvärd punkt
på vår väg från Mata-floden.
Efter fyra mils ytterligare resa ankommo vi den 25 till
en liten vik ofvanför Itunzima-fallen, der floden åter igen var
fruktansvärdt upprörd och der det fans ett högst farligt vattenfall.
Sedan vi farit öfver till venstra standen, lyckades vi den
följande dagen passera det samma efter åtta timmars mödosamt
arbete, hvarefter vi slogo läger på en vacker sluttning nedanför.
Först här påträffade vi infödingar som kände till namnet
Yellala, men de underrättade oss om att det fans flere stora
forsar nedanför Itunzima, hvarpå jag slutligen öfvergaf sökandet
efter "Tuckeys katarakt" och i stället försökte öfvertyga mig
om huruvida någon kände till namnet "Sangalla". Ingen af
dem hade någonsin hört talas derom, men väl om "Isangila",
hvilket vi fingo veta låg omkring fem dagsresor sjövägen
derifrån, men ingen inföding reste dit på floden, emedan det var
allt för farligt.
Wangwanaerna, hvilkas krafter voro medtagna genom
umbärande och brist på ordentlig föda, blefvo till ytterlighet
rörda, då jag sade dem att vi ej voro långt från hafvet. En
stackars karl — hvilken utmärkt sig såsom qvartermästare på
Lady Alice under den äfventyrliga kringseglingen af
Victoriasjön i förra delen af vår berättelse — blef så berusad af glädje,
att hans uppförande blef riktigt vildt. Likväl misstänkte jag
icke att detta var galenskap, då han sprang fram och
omfattade mina knän och sade: "Ack, herre! El hamd ul Illah!
Vi ha uppnått hafvet! Vi äro hemma! Vi äro hemma! Vi
skola ej mera plågas af tom mage och afskyvärda vildar! Jag
skall springa hela vägen till hafvet för att säga era bröder
att ni kommer!" Jag tillskref hans tårar och häftighet helt
enkelt en öfverdrifven rörelse och nervös glädje. Jag svarade
honom lugnande, men han fattade sin papegoja, satte den på
axeln och rusade af inåt skogarna. Sedan jag funderat några
sekunder, föll det mig in att mannen måste hafva blifvit
vansinnig, och jag afsände ögonblickligen tre man för att föra
honom tillbaka eller taga honom med våld, om det vore
nödvändigt; de återvände efter fyra timmars fruktlöst sökande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
