Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulturarbetets överskattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behöver jag icke säga. Hans uppförande stötte mig aldrig;
han var aldrig taktlös vid mitt bord, fast han åt med kniv, han
sårade mig aldrig. Han hade också talanger; han kunde dansa,
berätta historier, sjunga visor, spela något på harmonika och var
en utmärkt värd. På fjärde året av vår bekantskap lämnade jag
honom ett brev att läsa: Han måste bekänna att han icke kunde
läsa skrivet. Huru kunde han reda sig då i alla livets
förhållanden, vilka för honom voro av större mångfald än till exempel
ämbetsmannens, som bara kan skriva? Han begagnade sitt minne
och sitt förstånd! Äro icke då skrivkonstens välsignelser
överskattade? Och av vilka har då detta streck mellan bildade och
obildade dragits? Jo, naturligtvis av skrivkarlarne. Men skulle
icke alla min okunniga väns färdigheter till utkomst i livet också
kunna dragas som ett streck över alla dessa samhällets
välsignade skriverier?
Vi tala om bildning och bildade människor! Vad begär
kulturmänniskan av en bildad? Jo, att han skall ha galoscher, när han
går på visit, och näsduk med mille fleurs; att han skall ha sett
sista pjäsen, läst sista romanen, sett senaste tavlan; att han skall
kunna dölja sina tankar under betydelselösa ord, det vill säga föra
ett samtal; vidare dansa, spela kort och om möjligt piano, och
framför allt visa sig nöjd med allt, som göres av dem, som vilja
ha allting ogjort. Men det blir för långt att upprepa! Det som icke
fordras av den bildade, det är förmågan att dra sig fram i livet,
och vara hederlig! Är icke den så kallade bildningen, kulturen
själv då något överskattad?
Så komma de störa uppfinningarne, som vär och en hälsas
med brakande hurrarop i världens 32 hörn! Den nya tiden brukar
i historieböckerna inledas med kompassen, krutet och
boktryckerikonsten. Nu kände Asien både kompass och krut förut, men
Asien räknas icke med i Europas ”Världshistoria”, oaktat Europa
endast är en koloni, förbrytarkoloni kanske från Asien. Jag
upprepar än en gång, att jag anser de stora uppfinningarne vara
utmärkta i alla avseenden; men att icke de förändrat världen så
mycket som man påstår eller äro alldeles oumbärliga, det
vidhåller jag. Huru långt hade Fenicierna seglat utan kompass?
Hade de verkligen sett Ultima Thule, och krånglat sig fram på
solen, stjärnorna, och landkänningar? Åtminstone vet jag än i dag
en socken i Roslagen, där pojkarne bygga briggar och gå med
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
