Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På fotvandring i lappländska fjällbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem hade vi ju ej kunnat använda på barmarken och nu fick
det för resten gå som det börjat.
Från Palkesåivve kommo vi öfver på fjället Tjutekåbbo,
där skaren ibland bar, ibland brast, och där vi ibland sjönko
ned blott en fot, ibland öfver alnen i den djupa snön. Det
var just detta att man måste väga hvarje steg, som framför
allt gjorde färden besvärlig: ofta kunde man ju nämligen obehindradt
gå långa sträckor på skaren, men så kommo svagare
ställen, där man än plumsade igenom, än kunde hålla sig uppe
– då öfre snölagret alltid var mer eller mindre hårdt, blefvo
våra fötter snart olidligt ömma och värkande härigenom, så
mycket mer som skorna blifvit uppblötta i myrarne. Det var
en enformig, sträfsam vandring detta, då man fick uppbjuda
all sin viljekraft för att ej digna ned eller rasta alltför ofta.
Den enda omväxling, som bestods, var när någon ripmamma
förskräckt lyfte från sitt rede invid björkstammarne, där grendroppet kommit snön att smälta undan och där vi nästan alltid
upptäckte hennes många, vackra ägg, där de konstlöst
blifvit lagda på en frostig löfbädd – ripmamma hade ändå
bättre än våren följt med sin tid. Dessa fåglar var det för
öfrigt godt om och litet emellan stötte vi upp någon riptupp,
som försmädligt skrattade åt våra vedermödor. Under rasterna
hade vi litet förströelse ej endast genom att språka och röka
pipa, hvilket man för andningens skull sannerligen ej kunde
under pågående marsch, utan äfven – hufvudsakligast, vill jag
minnas – genom att i stum, religiös beundran se ut öfver de
granna fjällkedjorna. Småningom led det till afton, men då
voro vi också rätt nära Killingi. Väglaget blef bättre och
bättre, vissheten om att snart få hvila gjorde att vi ordentligt
togo ut stegen som i början på dagen, men nog linkade vi
också rätt duktigt emellanåt, när vi kommo att stöta våra
ömma fötter mot stenar eller trädrötter. Snart sågo vi den
breda, isbelagda älfven framför oss och öfver den dyrbara, tyvärr
ingalunda färdigbygda järnvägsbron vandrade vi därpå
fram till gårdarne, där jag i ett litet krypin fick reda på en
säng, kastade mig ned däri utan att kläda af mig samt dödstrött
insomnade, medan jag som i en dröm hörde Tsjappes
gnällande syssla med sina tassar. Klockan var nu öfver 10 på
kvällen, hvadan vi hållit på dryga nio timmar med de sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
