Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strapatser och ströfläg i en svensk provins, af A. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vattuflödet vid Njupeökär var för tillfallet obetydligt, men
kraftiga, bizarra klippblock med sneda, svarta skuggor gåfvo
stället en dof, melodisk skönhet, lik en strof ur Dantes Inferno.
Vi piggade upp oss med snöbollskastning en stund och
återvände sedan till »Mörkret», där vi skulle ligga öfver natten.
Vår vägvisare presenterade ställets ägare med orden: »Här ser
herrarne själfvaste Mörkrets furste».
Vi tackade för upplysningen och sade, att då hoppades
vi att få det riktigt varmt och skönt till natten. Och han
svek sannerligen ej sina traditioner den godmodige potentaten.
Vi fingo ligga i ett eldadt rum, mellan dubbla fårskinnsfallar.
Att skildra de fortsatta vedermödorna under vandringens
sista skede, myggornas rysliga blodtörstighet, himmelens och
jordens väta, mina reskamraters missmod eller det gripande
ögonblick, då vi förtärde vårt sista korfstycke, skulle vara att
sätta en välvillig läsares deltagande på ett allt för hårdt prof.
Jag åtnöjer mig med att tillägga, att vi verkligen kommo
helbrägda, om ej precis helskinnade tillbaka till vår
gemensamma utgångspunkt Leksand, där jag med saknad skildes från
mina angenäma reskamrater, hvilka visat sig vara lika
präktiga och pålitliga i de hårda som i de blida dagame. Jag
stannade i Leksand och bevittnade deras affärd med båten till
Insjön. Ett ömsesidigt hurra, en viftuing med mössorna, och
den glada vandringen var blott ett vackert minne.
A. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
