Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Jo, han säger så här: »jag fick ju ändå pengar.»
Till vägvisare fick jag nu i stället en sextonårig flicka,
stor och groflemmad, som om hon varit minst tjugu år. När
vi stego ur båten, efter att hafva rott öfver Pirtimsjön,
skämdes jag för att låta flickan bära och ämnade själf taga konten
på ryggen. Men se det fick jag på inga villkor. Lätt och
ledigt kastade hon konten på sin breda rygg och satte i väg som
trots någon karl.
Emellertid blef flickan entledigad redan vid närmaste ställe
— Jougnajaur —, ty där träffade jag helt oförmodadt en af
mina kronojägare, som följde mig ända till Jokkmokk, dit vi
anlände half elfva på kvällen.
Här skulle jag ju mycket väl kunna sätta punkt. Men
det vill jag icke göra utan att först hafva, i rättvisans namn,
något litet modifierat ett yttrande i början af skildringen. Jag
antydde där, att trakten var ful. Om nu också detta får gälla
som ett totalomdöme, måste å andra sidan erkännas, att det
finns ljuspunkter i taflan. Bland de öfvervägande fula och
ödsliga vyerna finnes dock ett och annat lysande undantag, vid
hvilket till och med det mest bortskämda turistöga med
välbehag torde dröja. Ett framstående sådant är resans
utgångspunkt, Storbacken. Från hvilket liåll man än nalkas detta
ställe, är det alltid lika anslående i sin infattning af yppig
grönska och speglande vatten. Såsom vårlandskap torde det
dock te sig allra fördelaktigast. När man från Jokkmokkshållet
nalkas Storbacken, och det den sista fjärdedelsmilen börjar luta
utför mot älfven, slingrar sig den backiga vägen fram genom
den mest leende björkskog. Djupt under sina fötter har man
den trånga älfdalen såsom ett enda haf af ljus grönska. Men
af gårdarne och älfven ser man ingenting, förr än man är helt
nära. Genom björkarnes löfverk skymtar man då de rödmålade
husen och den breda majestätiska vattenfåran.
Men Storbackens skönhet upptäcker man icke på en enda
gång. Den är därtill för rik och växlande. Snart sagdt hvarje
timme af dygnet med sin olika fördelning af skuggor och
dagrar blottar någon ny sida däraf. Verkligt hänförande blir dock
denna landskapstafla i aftonsolsbelysning. Jag kan icke be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
