Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utropade i oförställd beundran system Anna, en rödkindad
fjäll t ös med glittrande, bruna ögon! »Det är väl inte så ofta
ni få dansa», frågade vi. »Ahjo, vi ä’ tolf syskon och
när Nils där spelar, dansa vi med hvarandra. Och se’n
förstås», kom det med sällt eftertryck, »framme vid Platsen
{Aijepluog) om Mikaelidag eller Påsk, då dansa vi både
natt och dag, så det bara står efter det.» Nu kom mor
med skaffningen, som här bestod af kokt, färsk och torkad
röding, smör, bröd och kaffe.
Snart därefter kom fader Lindmark, en rask, gladlynt
gubbe med pigga ögon och rödt Torsskägg, hem från
höskörden med en hel rad söner. Barn är det godt om i
fjällstugorna. Icke är det väl alltid så lätt att skaffa mat
till de många munname. Men vid arbetet i skog och mark
äro de starka armarne goda att ha. Far sj’älf skulle nu
såsom uppfriskelse efter dagens mödor ge sig af med oss,
först som roddare öfver sjön Tjaktjaur samt en half mil
uppför Merkenesälfven, sedan som bärare genom den tre
fjärdingsväg långa Merkenesdalen. Således åter en af dessa
oförgätliga, nattliga färder. Blanka sjöar, ljusa björkar,
blomrika ängar, blåa fjäll, allt ligger i stilla, andlös väntan
på nattens fé. Och se, nu flammar himmeln af kärlek, nu
rodnar jorden af fröjd, silfverslöjad stiger den väna ned. —
Floden den kristallklara, af videts silfverslinga så skönt
kantade, på hvilken vi glida fram, är vägen till hennes
lustgård, Merkenesdalen. Hon vinkar. Vi följa och hvad
fingo vi ej nu se! Hvitstammiga björkar höja sina finbladiga
kronor mot det skära sidentältet därofvan. Manshög
Aco-nitum septentrionale skyldrar gevär med långa, mörkblå
blomspiror. Geranium silvaticum utbreder sirligt sitt
lilafärgade taftsläp. Daggblå Förgätmigejer se med stora,
förvånade ögon upp på Kvanneroten (Angelica archangelica),
som pösande af högfärd skjuter upp sin bastanta,
blomkåls-liknande krona på en armtjock stjälk och breder ut sina
ofantliga blad, såsom unnade den intet annat att växa i
skogen. Enbuskens gamla rödbruna släpuniform är uppfiffad
med smörbollens guldknappar, ja, till och med de knotiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
