Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gumma, som vallade några kor, och dessa trippade så lätt efter henne.
Ocli den vackraste kon hade skällan. Och den där käringen, hon
lockade korna så innerligen vackert och ropade:
Koksa, Hedda, Glama, kom!
Efterst gick en liten gubbe med sin skinnväska. Lena tänkte
aldrig annat, än att det var riktiga kor och människor; men så
försvann alltihop med ens, och då kunde hon väl förstå, hvad det var.
»Hade jag då haft tankarne med mig», sade hon, »och kastat knifven
öfver en af korna, så hade jag ej haft det så uselt som nu.»
Huru det gick, då LENA ej läste för sig.
I Löt-fäbodarna kom Lena att vara ensam en sommar. När de
flyttade dit, visste matmodern af att det skulle blifva på det viset och
var ledsen däröfver. »Men får du se nånting», sade hon, »så befall dig
i Guds hand, och då ha de ingen makt med dig.»
»Hvad skulle jag se!» tyckte Len a. »Jag har bara roligt med
kräken i skogen, jag.»
Och så drog hon åstad.
De andra bönderna flyttade emellertid snart från fäbodvallen,
och då vardt Lena ensam. Men hon hade elfva kor och några kalfvar
att sköta om, så nog hade hon det hon gjorde.
Men en dag hade hon haft mera göra än vanligt, och när kvällen
kom, var hon så trött, att hon bara stjälpte sig i sängen och somnade
genast Annars läste hon alltid för sig, men då kom hon rakt inte
ihåg det.
När Lena hade sofvit en stund, hörde hon i sömnen, huru det
tornade (åskade), och det var hon glad öfver. Det hade varit torka
en lång tid, så att hon hade fått lof att bära vatten till kräken. Nu
skulle det bli regn och vatten i bäckarne, och nu skulle hon ej
behöfva kånka med vattenämbaret längre.
Till slut vaknade hon af något oväsen utanför stugan och gick
upp för att se, hvad det var. Men hon såg ingenting märkvärdigt och
lade sig åter. Genast somnade hon.
Men snart blef det annat af. Hon . vaknade igen af ett
förskräckligt oväsen. I ett fähus lefde och grasserade getter, så att det kan ej
beskrifvas. De stungos, så att det smålade (brakade) i hornen.
Nu hördes det, att det fanns troll. Den, som nu tog till och
läste, det var Lena; ja, hon läste, så att lakanet i sängen blef vått.
»Det var andakt då!» sade hon med en betydelsefull knyck på
huf-vudet
Sedan blef det tyst, och aldrig hördes det något mer. Men sedan
läste hon för sig om kvällame, om hon var aldrig så trött »Det
hjälper, det», tilläde hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
