Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätte. Utrymmet tillåter oss ej att meddela mycket ur
anteckningsboken.
Vallsta är en by i Arbrå på västra sidan om Ljusnan, om hvilken
sägnen hade åtskilligt att förtälja. En norsk prins vid namn Valdemar
hade blifvit osams med sin öfverhet, hvarför han flydde till Sverige och
kom hit, eftersatt af en norsk här. När de förföljande kommo till den
trakt i Undersvik och Arbrå, där det höga Åsberget går ända fram till
den ansenliga sjön Orn, blefvo de förskräckta och vände om, ty de
tänkte, att berget skulle falla öfver dem. Där Valdemar stanna’, fick
stället namnet Valdemars ta eller Vallsta, som det nu både skrifves och
uttalas. — Att namnet, som år 1535 skrefs Vallestadhe, verkligen
innehåller det nämnda personnamnet, är ganska sannolikt.
I Vallsta hade varit det första gästgifveriet i socknen, och där
var välmående folk. En gästgifvares son är omtalad i sägnen för det
sätt, hvarpå han fick sig hustru.
Den unge mannen skulle en gång gå till Hudiksvall och tog vägen
gent öfver skogen. När hau kommit långt bort, råkade han på en hop
kräk, som gingo och åto i frid och ro. En bojänta vallade dem, men
hon märkte icke karlen, utan satt på en sten och sjöng för sig själf
denna sång:
Här sitter jag ensam i villande skog
och lyssnar till suset i kvällen.
En strimma af solen vid afskedet tog
en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut öfver viken från spegelblänk sjö
hörs fåglames kvitter från furutäckt ö
långt, långt omkring nejden den vida.
Små lammen kring stenarne hafva sin lek,
men getterna beta bland ljungen.
Ljuft vindarne sjunga sin kvällssång så vek
bland björkarnas krona i dungen.
Kom, kom, mina kossor, små kalfvar och får!
Nu smyger en nattgäst kring stubbar och snår
tyst, tyst öfver nejden den vida.
Till ro jag mig lägger, men dårande dröm,
den gycklar, min väg synes smycka
med glödande rosor, med tanke så öm
om honom, som delar min lycka.
Men hvar finnes vännen, som ofta jag sett
i sömn och i vaka, i ljuft och i ledt,
hvar, hvar uti världen den vida?
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1899. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
