Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu flyger jag i beskrifningen från Mårdaklefs granna
skogberg med dess vyer af Atrans silfverband genom smala
gröna och guldgula ängar och mörkklädda kantberg. Vägen
bar hem för fotvandrarna öfver stekheta eller skuggade,
banade och obanade, sanka och dammiga stigar. Först till
Elfsered station och sedan på Falkenbergs järnväg.
Flvilka intryck har slättbon efter en färd bland enar och
stenar, bland backar och tallar? Han tänker: Det är en
härlig doft öfver de obrutna tegarna och majestät i
furustammarnas enformighet. Men vore jag nödder bo där
ständigt, så skulle ögat längta efter det ändlösa hafvet och den
vida slätten. Det är trångt i skogarna; det är melankoli
ända till djupt svårmod i den ödsliga ensamheten.
Hör sist ett drag från Hallands »hedar» och
»flygsands-fält», innan jag stänger dörren om mitt hems leende bygd.
Det hände, att en präst kallades till en dödssjuk bonde. Vid
afskedet sade denne: »Prosten ska löfva megen sag. Ess
prosten kan, ska prosten själf begrafva meg, å sen e prosten
la sau go å kommer inom å äter medda mä här.» — Nu
är han död. Le ej åt hans ord! Det var icke en cynisk
materialist som talade, men en 75-åring, som lugnt tänkte
på döden. Det lugnet kan läras af slätten. Furuskogarna
trotsa vintern, men slättens blommor luta undergifvet sina
vissnande kalkar, då döden hotar. De kunna ej sjunga om
våren, men de tro på den ändå. Därför hvilar lugn öfver
slätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
