Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT SVERIGES HÖGSTA TOPP. 311
Kl. V2I voro vi nere i dalbottnen söder om hufvudmassivet
och började omedelbart uppstigningen uppfor södra
förtoppens steniga sida. För att hushålla med våra krafter, som
blifvit hårdt anlitade under irrfärderna på hufvudmassivet,
togo vi en mindre brant om än något längre väg,
kringgående toppen på västra sidan. Här fingo vi sända en
igenkännande blick ned i Signevagge, till den lilla gröna sjön
och den vildt uppspärrade krateröppningen. Längs
förtoppens södra sluttning kommo vi så fram mot sänkan som
skilde oss från Tuolpagorni.
Här påträffade vi ett stenröse, en viktig upptäckt. Den
betydde: 1:0) att vi skulle komma ned i Kebnekitteln med
lifvet i behåll, 2:0) en smula mänsklighet, det första spåret,
i denna förskräckliga värld af is och snö, sten och afgrunder.
Några visitkort hittade vi dock inte där, för att göra en
böljan lade vi dit våra. Genom skalet mellan södra
förtoppen och Tuolpagorni kommo vi så utför en väldig brant
snödrifva ned i östra Kebnekitteln.
Klockan var nu omkring 2 på morgonen. Några hundra
meter ofvanför oss sågo vi den plats, där vi 4 timmar
tidigare blifvit hejdade af bråddjupet. Nedanför denna
klippvägg låg en mindre glaciär, som gaf upphof åt en liten sjö
i cirkusdalens botten. På alla sidor stodo fjällväggarna
fruktansvärdt branta, endast åt sydost öppnade sig kitteln
och gaf utlopp åt den grumliga jökelbäcken, som kom dels
från den lilla sjön, dels från den öfver östra branten
nedhängande jökeltungan. Här få vi plötsligen se något röra sig
bland stenarna. Det är en liten vilsekommen renkalf, som
letar efter de sina. Hans färg är förvillande lika den gråbruna
marken, öfver hvars svåra stenkummel han rör sig med
förvånande lätthet. Utefter bäcken och öfver dess snötunnlar
togo vi oss efter en ganska besvärlig vandring ned till
Ladtjovagge.
I intensivt kopparrödt ljus lyste tinnarna af Skartatjåkko,
när utsikten förbi Tuolpagornis stängande klippvägg öppnade
sig mot Ladtjovagge. Som en liten hvit prick i det gröna
sågo vi tältet nere i dalen, som skuggades af Kebnefjällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
