Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULRICEHAMN
EN STADSBILD
af HUGO SAMZELIUS
et torde icke ligga någon öfverdrift i påståendet
att Ulricehamn ännu tillhör de mindre kända
städerna i vårt land, om också det nya
sanatoriet börjat föra namnet vida omkring.
Emellertid är stadens läge sådant, att man
undanhåller sig ett stort nöje och behag genom att
icke besöka denna lilla idylliska ort. Den har endast
omkring 2,000 invånare — men s. k. storstäder äro såsom
sådana skäligen intresselösa, hufvudsaken är själfva
anordningen och infattningen.
Hösten 1908 kom jag från långa resor i Västerbotten
direkt dit ned till »knallebygden». Jag hade hufvudet och
hjärtat fulla af den storslagna norrländska naturen och såg,
när jag bara slöt ögonen, de mest strålande syner af en
härlig höst i skogklädda berg, kring vida sjöar, längs de
brusande forsarna vid broöfvergångarna och i de djupa
älfdalarna. Om Ulricehamn, dit jag var på väg, kände jag
icke stort mer än att det låg vid Ätrans inflöde i Asunden
— alla de där små strömmarna nedåt landet ha vi
minsann från barnaåren noga reda på, medan vi vanligen äro
djupt okunniga i fråga om flertalet af Norrlands stolta älfvar.
Ja, och så mindes jag då förståss, att Sten Sture den yngre,
som gamle Starbäck skrifvit en hel roman om, blef
skjuten på Asundens is, mindes målningen af hans död pä
Mälaren — ja, och så var det visst ingenting mer. Jag
undrade alltså icke minst vid resan öfver den enformiga
västgötaslätten »Falan», om jag verkligen skulle få se något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
