Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två dagar i automobil af GUNNAR ANDERSSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bild af mellansvensk natur och kultur. Man hinner
ej bli trött af enformighetsdraget, som tränger sig
fram söfvande och tyngande, då vagnen ackompanjerad af
hästens tramp rullar fram öfver landsvägen, saktande
i uppförsbacken, ökande i utförsliden. Nu löper det
ungefär lika fort både upp och ned, ett handtag kastas
om och så går det i full fart upp till backkrönets
nyfiket efterspanade utsikt; man kan ju omöjligen ha
medlidande med bensinen, som med Brunte och Palle,
då de skulle arbeta sig upp till krönet!
Tankarna fara och växla. De berätta de grå kullarnas
historia från urtiderna, då gnejsen först bildades
till den dag för några få årtusenden sedan, då
lerslätterna mellan kullarna, liksom ock de själfva,
för sista gången höjdes öfver hafvet och vårt svenska
folk tog det nya landet i besittning. Det var då
bronsålder. Skogen hade gått före människan; liksom
nu stodo glesa tallar kring klippkullens sprickor
eller klädde dess fot, men på lerslätten hade eken,
lönnen, asken, linden grott och i deras skugga mognade
hasseln sina nötter och i sänkorna stod vattnet öfver
hundrade myrar och kärr.
Då kom en dag en förut i trakten okänd varelse,
byggde sina rishyddor, som han klinte med lera just
ur den mark hafvet nyss lämnat, sådde sitt korn och
jagade skogens mångtaliga djur. Det var redan en
högt civiliserad människa, som tog det nya landet i
besittning, hon behöfde förbindelseleder med de gamla
längre in och högre upp liggande bygder, där hennes
förfäder bott och där dessas afkomlingar ännu lefde,
och så trampades de äldsta stigarna upp genom de vida
ödeskogarna mellan de större slättlanden. Det gick
många århundraden, stigen blef bredare, trampad
som den blef äfven af hästhofvarna; vid åarna
byggde framsynta män broar till allmän nytta och
fadrens minne samt reste därom stenar, å hvilka de
i runrader ristade sin gärnings pris. Så blef vägen
till, förbättrades, rensades, underhölls. Gårdarna
vid vägen blefvo hvilokvarter, men i dessa tider, då
penningen var sällsynt, rätten gärna den starkes och
hungern en faktor att räkna med liksom alltid, ledo
de arma bönder hårdt, som utsattes för gästning och
våldgästning af de vägfarande. Så uppstod den fråga,
som ej minst utmed den gamla hufvudväg, där vi fara
fram, århundraden igenom skulle blifva en af rikets
mest svårlösta, frågan om vägens och vägfarandes
underhåll.
Den blef svårare och svårare att lösa, då under
tidernas lopp gång- och ridtrafiken genom vägarnas
förbättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
