Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bröllopsvandring i Värmland af HELGE KJELLIN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kväfvande värmebölja, som vid denna tid började gå
öfver landet. Eljest har ju den bortgångne skalden
Ernst Ahrendorff sjungit så vackert om staden:
»Bäddad bland lummiga blad,
där Varnan stilla glider,
ligger fru Kerstins stad
med gator från gamla tider.»
Nu gäller det titta på tvåtornskyrkans väldiga vindar,
om något af värde kan hittas. I det ena tornet hänger
midtemot ett ohyggligt medeltida triumf krucifix
ett 1700-tals-epitafium med Adam och Eva efter
syndafallet som ytterfigurer. Eva ser som vanligt
tämligen oberörd ut af den himmelska straffdomen,
men Adam blygs och skyler sig skamsen med ett
väldigt fikonalöf. Omstående teckning kan måhända
ge en föreställning om hans djupa förtviflan. Det
andra tornet gömmer också på »skräp» – en mängd
rokoko- och andra figurer af trä, men af dufvorna
sorgfälligt ommodellerade. På tornvindsgolfvet
fotshögt med smuts och öfverallt ligga ägg och
gapande, skrikande dufungar – i famn på apostlar och
mellan evangelisternas fötter. Och där råder en otäck,
äcklande stank, som tvingar oss att fortast möjligt
retirera ner genom luckan och utför den uppresta
stegen.
Redan följande afton tas tåget till Karlstad. Tyvärr
tillåter inte tiden oss att rasta i Vase och »titta
på Soopera» under korgolfvet, d. v. s. den adliga
ätten Soops grafkammare. Karlstadsbesöket blir bara
goddag och adjö – inte ens den museiförvarade, knotiga
gillbergaenen, vid hvilken en prost Göransson på
1750-talet säges ha bundit pesten, eller bläckhornet
och pennan från 1905 års karlstadsförhandlingar kunna
fängsla oss nog för att hålla oss kvar. Vi fortsätta
alltså med tåget till Kil. Det är där kyrkvandringen
egentligen kommer att börja.
Stationssamhället är inte vidare roligt att titta på,
och vi bli därför inte länge på platsen utan vandra
iväg och få bo på en herrgård. Herrgårdskusken är
rolig och språksam och berättar om »Efraims söner»,
en sekt som fått många anhängare där i trakten. Jorden
skulle förgås under året, hade »Efraims söner» sagt. Allt
skulle torka i värmen, allt brännas upp och alla människor
dö – utom »Efraims söner». Ty Gud skulle låta manna regna åt
dem, endast åt dem. Blif därför en »Efraims son»! Men vi
förhärda våra hjärtan och gå i stället i kyrkan. Där talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
