Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sundsvall af MARIA RIECK-MÜLLER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sista halfsekel». – I de hittills utkomna volymerna
»Fribytare» och »Baggbölingar», där Sundsvall står som
medelpunkt för tidens rörelser, får man en lefvande
bild af inte blott de yttre konturerna och samhällets
kulturståndpunkt, utan också af de krafter, som här
jäste likt ungt vin, och hvilka efter samverkan
med främmande krafter kommo att under en senare
tid frambringa den storartade industri, hvarigenom
Sundsvall fått storstadsprägel, makt och myndighet.
Det är historien om norrlandsskogarna,
deras upptäckande och äfventyrliga färd ut i
världsmarknaden. Och det är historien om, hur vår
lilla stad kom att öppna sina portar för främlingarna,
som skulle föra den fram ur obemärkt-heten – en
förvandlingsprocess, hvilken dock inte saknat sina
vemodsdrag.
Under detta utvecklingsskede, särskildt i dess
första årtionden, då staden ännu så att säga lefde
i förberedelsens morgonskumrask, hade den allt
fortfarande kvar sin äkta medelpadsfysionomi med
gammalt nedärfdt tycke från gångna tider, jämte en
tillsats af lefnadsglad tidsfärg, som den florerande
järnbruksrörelsen förlänade.
Med stapelstadsrättigheterna, beviljade 1812,
hade visserligen också flera möjligheter öppnat
sig. Men något lif i sjöfart och skeppsbyggen blef
det dock ej förrän inne på 30-talet. Någonting,
som däremot länge varit lifaktigt i dessa bygder,
var lurendrejeriet. Och det gaf äfven åt den
ännu outvecklade affärsverksamheten någonting af
äfventyrets spänning och det vågsamt lockande, som
städse hört samman med våra kustbors kynne.
Dessa af stadens borgare med förkärlek bedrifna
smugglerier skedde med tillhjälp af många invigda,
från bodbetjänten och skutskepparen, som kom med
last från Stockholm, till stadsfiskaren, som mötte
utanför Brämön och bonden, som – helst vintertid –
körde »varorna» in till köpmansgården, väl gömda i
sina höskrindor och vedlass. Den mesta smugglingen
försiggick dock sjöledes, under mörka, regniga och
stormiga nätter, då »brokikare och tullsnokar» gärna
höllo sig inomhus. Och att ett så solidariskt utfördt
arbete lönade sig och sällan misslyckades är ganska
naturligt. Likväl hände missöden ibland. En gång
råkade till och med den bland sundsvallsköpmännen illa
ut, som var mest förfaren i konsten. Ett större parti
smugglingsgods, som skulle reparera upp hans ekonomi,
beslagtogs och dömdes förbrutet. Det blef konkurs;
men samhället, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
