Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och nu börjar en trevlig färd på hala kullerstenar. Om det
alltid är regn och dimma i denna vrå, är mig ej veterligt, men
aldrig har jag sett annat. På ett par timmar kan man i alla
fall tillryggalägga en kilometer.
Dalgången smalnar mer och mer och blir till sist till intet,
och över bryggan mellan fjälltopparna vräka sig tjocka moln.
Rätt emot bryggan går färden, och om molnen ej ge sig undan
i tid och vederbörande saknar kompass, kan det hända, att man
i dimman under klättrandet uppför svänger av åt ena eller andra
sidan och kommer t. ex. uppför Tjermaketjuole, och att man
så småningom befinner sig nere i Hällådalen igen. Då tar man
ny sats, och säkert vindmärke och är snart uppe på platån. Här
är ödsligt och ofruktbart, marken är starkt kuperad och man
bör hålla säker riktning, då det ej finns någon naturlig väg.
Har man börjat sin färd en morgon, är det väl nu eftermiddag;
solen står i väster, och då man kommer över de högsta
fjällkammarna ner åt solsidan, där dimmorna skingras, får man se
något underbart. Framför en sträcker sig den allra grönaste dal.
Den ser ut som vore den gjord som leksak åt barn, slätklappad
och grönmålad, med förtjusande sandkullar på ena sidan och
en å mitt i. Man får en sådan oändlig lust att bara rutscha
utför fjällsluttningen dit ned och sedan rulla genom hela dalen
i det gröna. Att dalen heter Grönådalen förstås av sig självt.
På ena sidan ligger Stora Grönklumpen som utpost åt väster
och liknar en snäll tant, ty Anariset visar på denna sida den
allra vänligaste karaktär.
Långt bort i dalen tar marken plötsligt slut. Man får göra ett
hopp rätt ner på många tiotal meter, där det blir en ny botten,
och just i denna vrå bland lummiga träd ligger Kungl. jaktklubbens
paviljong. Kanske det ej är så lummigt som man först tycker, ty
man är ju blott i trädgränsen, men under en så lång väg i så karga
trakter som Hällådalen och Tjermaketjuole blir man så liten i
sina pretentioner och frågar sig för minsta buske: är det sant?
Nu känns det som färden vore slut. Man går ej längre på
Guds försyn, utan på stigar, som jaktherrarna trampat upp,
förresten på en alldeles förtjusande väg i den halvannan kilometer
långa dalgången ut mellan Lilla Grönklumpen och Skrapvalen, över
Grönan genom skogen. Och efter ett par timmar är man i Vallbo.
Då man kommer ut på dess gröna ängar kan man vända sig
om, och då får man se Anarisfjällen från andra hållet. En
känsla av glädje och lättnad att vara framme hos folk, en liten
tanke: så mycket besvär för ingen nytta, och frid i själen för
några dagar. Men sen börja Anarisfjällen åter att sjunga sin
underliga locksång.
Ebba Hellström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
